Tillbaka

De fick inte visum för sin hustrus disputation!

Jag har läst en upprörande artikel i Borås Tidning (publicerad 16 november).

Den handlar om Mofoluwake Ishola, en kvinnlig nybakad teknisk doktor i resursåtervinning vid Högskolan i Borås. När hon skulle ta sin examen nekade svenska ambassaden i Nigeria att ge visum till hennes make Bukola Ishola så att han kunde komma till Sverige för att dela den akademiska framgången med sin fru. Är det symptomatiskt för hur vi behandlar våra gästforskare?

Mofoluwake har forskat i Borås i tre och ett halvt år och genomfört sina doktorandstudier i hög takt, samtidigt som hennes familj med två små barn, flickan Inioluwa, sex år, och pojken Semiloore, fyra år, varit kvar hemma i Nigeria. Maken Bukola är pastor i en baptistförsamling och Mofoluwake har under tiden i Borås också hittat ett andra hem i Bodakyrkan. Hon har bara kunnat resa hem några veckor kring jul och nyårshelgerna varje år. När hon skulle avlägga sin examen ville hela familjen, maken, barnen och hennes mor, komma till Sverige för att fira och se var hon levt och forskat. Mofoluwake kommer från ett utbildat hem, där pappan slutade sin bana som inspektör inom Nigerias utbildningsdepartement.

Familjen nekades visum. Som skäl angavs att man inte trodde att de skulle återvända till Nigeria, utan stanna i Sverige. Då sökte hennes make Bukola själv ännu en gång, utan barnen och svärmor, men fick återigen avslag.

Historien är ytterst märklig och pinsam för Sverige. Mofoluwake har en lektorstjänst på sitt universitet i Lagos hemma i Nigeria, som hon ska återvända till. Lagosuniversitetet har betalat hennes flygresor till Sverige och hennes lön under tiden i Borås. Hennes man har en pastorstjänst hemma i Lagos.

Mofoluwake bestämde sig för att söka sig till Borås universitet sedan hos lyssnat till en föreläsning av Mohammed Taherzadeh i Lagos. Han är professor i resursåtervinning vid högskolan i Borås och har ett stort antal doktorander som forskare kring hur vi ska kunna utnyttja olika typer av avfall och restprodukter. Flera av dem är internationella studenter.

Högskolan i Borås har byggt upp en profil kring återvinning och utnyttjande av avfalls- och restprodukter – resursåtervinning. Forskarna utvecklar olika nya metoder. Härom året fick man stort genomslag för nyheten om att man kan göra etanol och bomull – ”kör bilen på dina gamla jeans”. Mofoluwake har forskat precis kring detta: metoder att tillverka biodrivmedel av cellulosahaltiga avfall. Hon är redo att åka tillbaka till Nigeria och tillämpa sina kunskaper i ett land som är fullt av outnyttjade avfallsflöden, och där det växer så det knakar, både cellulosa-, stärkelse-, socker- och oljehaltiga växter. Nigeria är ju Afrikas folkrikaste land, och genom oljeinkomster ett av de rikaste. Dessutom är naturförutsättningarna extremt goda för odling. Potentialen för att utveckla bioenergi är mycket stor. Med en snabbt växande välbeställd medelklass ökar också avfallsflödena snabbt. Det saknas sannerligen inte uppgifter för en expert på resursåtervinning vid Lagos universitet.

Kan man tänka sig ett bättre sätt att sprida bioenergikunnande runt världen än att ta emot gästforskare här i Sverige, som sedan kan återvända och utveckla bioenergin i sina hemländer? Sverige ligger i täten globalt både när det handlar om bioenergi och när det gäller avfallshantering och material- och energiåtervinning ur avfall.

Härom veckan hade vi en grupp ledande personer inom energiföretag, myndigheter och forskning med intresse för bioenergi från Sydafrika, Lesotho, Zambia och Tanzania. Ett par av studiebesöken vi genomförde handlade om verksamheten vid Ragnsells återvinningsanläggning i Upplands-Bro och biogasproduktion hos SLU vid Lövsta utanför Uppsala. Sådant kunskapsutbyte är ovärderligt för att sätta igång en hållbar utveckling i de afrikanska länderna.

På Svebio har vi också under de senaste åren haft allt fler kontakter med unga forskare från olika länder. Tyvärr kan den här kontaktytan minska framöver, sedan svenska staten bestämt sig för att utländska studenter på våra universitet och högskolor ska betala dryga kursavgifter. Istället för minskat utbyte behöver vi mer utbyte.

Men hur ska den här typen av samarbete kunna utvecklas om de svenska ambassaderna ser som sin uppgift att förhindra mellanmänskliga kontakter? Hanteringen av Mofoluwake Isholas familj och deras visumansökan väcker en del frågor:

  • Hade visumansökan behandlats på samma sätt om det gällt en vit forskares familj från t ex Sydafrika?
  • Kommer Mofoluwake Ishola aldrig att kunna ta sällskap av sin make eller något av sina barn om hon i framtiden blir inbjuden till en vetenskaplig konferens i Sverige?
  • Kan en gästforskare aldrig ta med sin familj om han eller hon kommer från ett afrikanskt land? Måste de, som Mofoluwake, lämna de minderåriga barnen i hemlandet?
  • Är afrikaner från söder om Sahara generellt misstänkta för att vilja lura systemet och försöka bosätta sig i Sverige så fort de får en chans? Kan de inte resa fritt som andra nationaliteter?

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer