Ingen depression i Marrakech men ganska mycket naivitet
”När jag satt på planet hit till Marrakech kände jag mig riktigt deprimerad efter tisdagens amerikanska val. Men efter att ha varit här i Marrakech några dagar har jag fått tillbaka optimismen”.
Uttalandet undslapp sig IRENA:s generaldirektör Adnan Amin när han var med i en paneldebatt på ett av de många seminarier som hållits på klimatmötet. IRENA är FN:s organ för förnybar energi, placerat i Abu Dhabi. Det hör inte till vanligheterna att höga FN-tjänstemän uttalar sig så öppet om ett enskilt medlemslands inrikespolitik.
Men Adnan Amin tolkade stämningen i Marrakech bra. Först chock och oro för att världens rikaste land får en president som inte tror att det finns en växthuseffekt som orsakas av mänskliga aktiviteter. Sedan återhämtning och ny optimism när man hämtat inspiration från varandra.
Kanske är det som i ett fotbollslag efter att man åkt på oväntat stryk. Först deppar man. Efter ett par dagar samlas man för ny träning och peppar varandra, redo för nästa match. När man är tillsammans med kompisarna går allt lättare.
På globalt klimatmöte är man bland många kompisar. Bland 44 000 stycken, för att vara mer precis. Så många deltagare hinner totalt besöka klimatmötet COP22 här i Marocko. En minoritet utgörs av de 196 förhandlande delegationerna. Den stora gruppen utgörs av alla frivilligorganisationer, branschföreningar och företag som är här som observatörer och deltar i alla kringaktiviteter. Till det kommer alla andra från nationella och regionala myndigheter, forskningsinstitut, universitet och många andra. Dessutom en härskara av journalister och kommunikatörer.
Nästan alla känner att klimatfrågan är en ödesfråga för mänskligheten och att det nu gäller att agera. Alla som har läst på fakta vet att vi nu snabbt måste gå från de vackra orden i Parisavtalet till handling för att ha en chans att nå 2-procentsmålet. Runt om i Marrakech hänger små flaggor med det enda ordet ”agera” på en rad olika språk – på engelska, men också på de tre inhemska språken arabiska, franska och amazigh, berbernas språk. Det är den korta slogan för COP22. ”Sluta snacka, gör nå’t” skulle man kunna sammanfatta budskapet.
Men tyvärr är det många som fortsätter att mest snacka. Jag har suttit av många mötespass och seminarier de senaste dagarna där det kännas långt mellan de vackra orden och den vardagliga verkligheten. Det finns vissa modetrender också i klimatarbetet. Jag ska ge några exempel:
- Just nu är alla mycket starkt påverkade av de senaste årens kraftigt sjunkande kostnader för solceller och vindkraftsel. Tyvärr leder det också till föreställningar om att ”allting går att ordna med elektricitet”. Ett mycket vanligt påstående är att sol och vind inte bara handlar om elproduktionen, utan att vi nu måste gå vidare med elektrifiering av mobilitet (det abstrakta modeordet för transporter) och byggnader.
- När det gäller elproduktionen är det många som talar för en kombination av förnybart, som alltid avgränsas till enbart ”sol och vind”, med naturgas, som får stå för balanseringen när det inte blåser och när solen inte skiner. Lisa Davis från Siemens använde termen ”low-carbon fossil fuels”, som man ska byta till, alltså en övergång från i första hand kol till naturgas.
Ibland går wurmen för elektrifieringen, och den parallella tystnaden om biobränslen, över i naivitet. Jag lyssnade på en paneldebatt där den ena efter den andra talade om dekarboniseringen (ett annat modeord) av mobiliteten, som handlade om effektivisering och eldrift men inte nämnde biobränslen. Om bränslebyte togs upp var lösningen vätgas. En av talarna kom från Etiopien. Han berättade om den upprustade elektrifierade järnvägen från Djibouti till Addis Abeba, om spårvägar som byggs i huvudstaden, om elbussar och cykling. Etiopien är ett bergsland med mycket vatten och man bygger följaktligen ut sin vattenkraft. Men inte ett ord om hur man ska ordna de tunga transporterna till alla delar av landet, eller hur snabbt expanderande Ethiopian Airlines ska få bränsle till sina plan. När jag pratade med honom i pausen medgav han att det också måste bli mycket biodrivmedel i Etiopien – man att han fått besked om att presentationen bara fick ha åtta power-point-bilder, så biodrivmedeln fick inte plats!
”Agera” på arabiska, amazigh, engelska, franska och spanska.
Att stimulera cykling och gång var ett stort tema på det här seminariet (cykelvägar, bättre villkor för gångtrafikanter). När det blev dags för frågor bad en kvinnlig trafikplanerare från Kairo om ordet, och undrade om man tänkt på svårigheten att satsa på cykling i ett land där det ofta är mycket varmt. En av experterna i panelen hävdade ändå att cykling och gång var ett utmärkt alternativ för att hålla tillbaka bilismen, och menade att det finns planeringsåtgärder som kan sänka temperaturen. Om man planterar mer träd kan det bli någon grad svalare, sa han.
I pausen efteråt talade jag med kvinnan från Kairo, och fick bekräftat vad jag själv gissat mig till. Kairo är en stad med en allt större medelklass och de som arbetspendlar kan inte komma genomsvetta till jobbet eller börja dagen med att ta en dusch. De vill åka bil eller buss med AC när det är 45 grader varmt ute. Den snabbt expanderande tunnelbanan är bra eftersom man också kyler stationerna.
Hon brydde sig inte om att ta replik, men hennes bild av välvilliga men naiva experter från europeiska universitet och thinktanks hade bekräftats.
Det bor 20 miljoner människor i Stor-Kairo. I Marrakech bor det en miljon, och många av dem åker vespa eller motorcykel, ibland med hela familjen på ett fordon. Inom ett par årtionden kommer säkert de flesta av tvåhjulingarnas ägare att ha gått över till fyrhjulingar. De kommer det att behövas förnybara bränslen i stor mängd, samtidigt som kollektivtrafiken måste byggas ut kraftigt. Redan idag är gatutrafiken i Marrakech ett dagligt inferno.
/Kjell