Tillbaka

Ägandets betydelse för koltillgången i skog

I Aguiedistriktet i Niger finns det idag 103 - 122 träd per hektar. På 1980-talet var området nästan helt utan träd. Niger ligger i Sahel, det torra området söder om Sahara. I sydvästra Sverige finns några av våra mest produktiva skogar i områden där det för 150 år sedan var trädlösa ljunghedar. Hur vi ska kunna få fler träd och skogar som binder koldioxid ur atmosfären är idag ett centralt tema i klimatdebatten.

Jag vill påstå att en avgörande faktor för att vi ska få fler träd som binder koldioxid är att träden är nyttiga för sina ägare och att det finns ägare till träden. Både utvecklingen i Niger och i Sverige i slutet av 1800-talet är bevis på detta. Tyvärr är det få klimatexperter som insett detta samband.

Först till Niger. Det som hänt i Niger har förvånat många västerländska experter. Under lång tid arbetade biståndsorganisationer och utomstående experter med traditionella trädplanteringsprogram. Politikerna i de torra länderna i Sahel lanserade visionen om ”den stora gröna muren”, ett 1,5 km brett bälte av planterad skog längs hela Saharas sydgräns som skulle stoppa öknens spridning söderut. Projektet har fått starkt stöd av Afrikanska Unionen. Men det har inte blivit mycket med trädplanteringarna. Plantorna har ofta dött efter några år.

Men plötsligt vände utvecklingen, och det fanns två viktiga komponenter som förklarar vändningen:

  • Dels insåg man att det inte alls behövs någon plantering av träd. Det räcker att låta befintliga träd och buskar växa till sig. En mycket effektiv metod är att låta skott från befintliga rötter utvecklas till nya träd. Ett annat alternativ är spontan fröspridning av befintliga arter. Metoden kallas FMNR, Farmer Managed Natural Regeneration, alltså bondeskött naturligt återplantering
  • Den andra och helt avgörande komponenten var att bönderna fick kontroll över träden. Den tidigare lagstiftningen innebar att träden var statens egendom. Nu blev träden privata. Bonden, ägaren till träden, fick skörda nyttan och inkomsten av träden. Plötsligt ökade mängden träd.

(Man kan läsa om utvecklingen i Niger i PNAS, Proceedings of the National Academy of Science, och hos FN:s Sustainable Development Goals Partnership Platform.)

Det visade sig att ”problemet” som tidigare definierats av västliga experter inte var brist på trädplantering utan brist på lokal kontroll. Bönderna måste äga träden, och dessutom måste de kunna skörda frukterna av träden, exempelvis för bränsle. Tillgången på ved för matlagningen har ökat dramatiskt jämfört med tidigare.

Det finns en klar parallell till vad som hände i Sverige under 1800-talet. Skogen hade tidigare varit allmänningar, ägda kollektivt av många och därmed också överutnyttjade, utan att någon tog ansvar för att vårda skogen långsiktigt. Genom skiftesreformerna delades skogen upp mellan bönderna så att var och en fick ett eget skifte. Kartan visar skiftet av skogen i Varola socken i Västergötland (bild från PPP).

skogsskifte i Varola socken

När skogen delades upp fick varje bonde incitament att sköta sin egen skog – karta från Varola i Västergötland.

Det lönade sig plötsligt för den enskilde att vårda sin skog. Samtidigt skapades en efterfrågan på virke från växande städer och export. Man högg mer för avsalu, men man såg också till att skogen växte bättre och planterade ny skog för kommande generationer, för de egna barnen och barnbarnen. Precis som de 330 000 privata skogsägarna gör än idag.

Ordentliga markreformer som ger de enskilda bönderna kontroll över träden skulle också i Afrika vara det bästa sättet att få igång ökad skogstillväxt – vare sig det nu sker med trädplantering eller vård av befintliga träd.

I Niger och i FN pratar man idag mycket om FMNR. Metoden är mycket kostnadseffektiv. I Niger räknar man med att 200 miljoner träd har kom till på detta sätt fram till 2015, till en kostnad nära noll – bönderna sköter själva jobbet – och utan stöd från regeringen eller från internationella ”projekt”. Under perioden fram till 1980 planterades 60 miljoner träd av vilka bara 20 procent överlevde, till betydande kostnad.

Sveriges radios vetenskapsredaktion Klotet tog upp temat trädplantering för klimatet 3 mars, under rubriken ”1000 miljarder träd – en möjlig lösning på två kriser”. Fred Stolle från World Resources Institute i Washington är en av programmets experter. Han beskriver hur global trädplantering blivit ett ledande tema i klimatdebatten de senaste fyra åren. Många har hakat på förslaget om att plantera 1000 miljarder träd och öka skogarna med 25 procent till 2030. Det var också ett tema vid World Economic Forum i Davos för ett par år sedan. För industriledare och politiker som inte orkar ta itu med koldioxidutsläppen från fossila bränslen är det bekvämt att ställa sig bakom ett program för att plantera ”a trillion trees” (den anglosachsiska motsvarigheten till vår biljon). Det kunde till och med Donald Trump skriva under på.

Och visst är mer skog en viktig väg framåt, genom beskogning och återbeskogning av marker utan skog eller marker där skog skövlats, kombinerat med minskad avskogning.

Men Klotet missade den viktigaste komponenten, att använda de träd som planteras. Man inledde med en intervju med en kvinnlig bonde i Kenya som berättade om den nytta hon har av träden och den undervisning hon fått om att sköta träden. Hon är en del av projektet Vi-skogen. Hon hade fått frön och kunskap från Vi-skogen, och sa att ”kunskapen är makt”. Hon berättade det som programledarna inte förstått, att träden som planteras måste vara nyttiga för att överleva.

Ett ensidigt fokus på att bara plantera träd är ett garanterat recept för misslyckande. För att få till stånd omfattande plantering av nya träd måste träden ge långsiktiga inkomster för ägarna och lokalbefolkningen. Först med den motivationen kommer det att bli mycket ny skog. Redan när träden planteras måste perspektivet vara att de en dag ska skördas och sedan ersättas med nya träd. De kan också vara en del av ett odlingssystem där de ger skugga för andra växter, bättre vattenhållning i marken, näringstillskott (kvävefixerande trädarter), motverkar erosion, ger frukter och nektar för bin osv, osv. Men framför allt kan de ge byggvirke, stolpar, bränsle (ved och träkol) och därmed löpande inkomster för trädens ägare. En vanlig metod är att skörda skott och grenar. Träden växer fort i varma länder.

Bioenergi är en underskattad utvecklingsfaktor, inte minst i Afrika. Traditionella bränslen som ved och träkol ses slentrianmässigt som ohållbara. Exemplet Niger visar att det inte alls behöver vara så. Tillgången på förnybart lokalt bränsle har ökat kraftigt samtidigt som mängden träd ökat.

Fler träd i landets alla jordbruksbyar ger mycket större klimatnytta än att anlägga en konstlad grön mur, som främst är ett prestigeprojekt för politiker och internationella biståndsgivare. Teorin om ökenspridningen i Sahel har dessutom visat sig vara felaktig.

I Klotet nämnde man också storskalig trädplantering kombinerat med bio-CCS, som ett sätt att reducera koldioxidhalten i atmosfären. Det är en möjlighet som lyfts fram bland annat av IPCC. Men märkligt nog nämner man nästan aldrig att också denna biomassa först ska användas, som material och som bränsle för att ersätta fossila material och bränslen, innan man återvinner koldioxiden för permanent lagring.

Det är användningen av träden som ger träden värde och som är garantin för att de planteras och sköts om för maximal infångning av koldioxid. Det bör man också tänka på i den svenska klimatdebatten, där vi nu ska sätta oss in i skogsutredningens tjocka betänkande med titeln ”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen”. Utan ägande blir det mycket färre växande träd, både i Sverige och i Niger.

/Kjell Andersson

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer