”Africa is a great country” – också för jordbruk och biodrivmedel

Den som har vägarna förbi Djurgården i Stockholm de närmaste veckorna (fram till 2 juni) ska passa på att gå in på Liljevalchs och se utställningen ”Africa is a great country” av Jens Assur. Här får man via hans enorma fotografier bilden av det nya Afrika.

Några intressanta fakta som möter på väggarna:

• Sex av världens tio snabbaste ekonomier finns i Afrika.
• I Kenya använder 70 procent mobilen för att betala för varor och tjänster; det är högst andel i något land i världen.
• Kinas handel med Afrika har gått från 5,6 miljarder dollar 1999 till 166 miljarder dollar 2011.
• I USA:s tio mest lästa tidningar publicerades under en tidsperiod 245 artiklar om fattigdomen i Afrika, men samtidigt bara fem artiklar om kontinentens snabba tillväxt.

De flesta svenskar och andra västerlänningar bär med sig en ensidigt svart bild av Afrika. Jens Assur arbetade tidigare, som kvällstidningsfotograf, med att förstärka den bilden. Han bevakade inbördeskriget och svälten i Somalia, kravaller i Sydafrika, kriget i södra Sudan …

På senare år har han istället valt att fotografera det nya, växande Afrika. Utställningen handlar om elva afrikanska storstäder. Mest hus och betong. Men ibland skymtar grönskan fram. Som på en bild från Kigali i Rwanda, där några män står framför ett frodigt fält av majs och sojabönor.

Det är inget tvivel om att Afrikas bönder kan försörja sina miljonstäder med mat. De naturliga förutsättningarna är mycket gynnsamma. Ett utmärkt klimat på flesta håll. Bördiga jordar och oftast tillräckligt med nederbörd. Med investeringar i moderna odlingsmetoder och bättra kommunikationer kan skördarna mångdubblas. Och med förbättrade inkomster kommer allt flera afrikaner att ha råd att själva betala för maten. Hungern stillas med minskad fattigdom och investeringar i det egna jordbruket. Dumpade matöverskott från USA och Europa är däremot en Döbelnsmedicin som hjälper några idag, men i morgon gör sjufalt värre genom att slå ut den inhemska matproduktionen.

Mot den här bakgrunden känns en ny rapport från Action Aid sällsynt missriktad. Organisationen hävdar att de grödor som används för biodrivmedel idag, främst i USA och EU, skulle räcka till att föda 441 miljoner människor. De tyska bioenergigrödorna, som mest är raps för biodiesel, skulle kunna föda 35 miljoner människor. Det finns, enligt Action Aid, 870 miljoner människor i världen som går hungriga.

Vad tänker sig Action Aid?
Ska Tyskland sluta göra biodiesel och skicka rapsoljan till Afrika? Eller någon annan gröda som kan odlas på samma mark. Ska man på det sättet slå ut den lokala livsmedelsproduktionen? Ska världens hungriga försörjas med livsmedel från de rika ländernas överskottsproduktion, samtidigt som det egna jordbruket får stå tillbaka.

I samma rapport ondgör sig Action Aid också över de projekt som genomförs i Afrika för att odla grödor för biodrivmedel. Återigen är måltavlan Addax, som startar odling av sockerrör i Sierra Leone för att göra etanol. Man påstår också att det i Zambia ska odlas biodrivmedel på 570 900 hektar – underförstått, på mark som man kan odla livsmedel på.

Jag var själv i Zambia för ett par månader sedan. Det finns inga sådana projekt på gång, tyvärr. Zambia skulle verkligen behöva få till stånd några bra biodrivmedelsprojekt, för etanol och biodiesel, för att ersätta dyr importerad olja. Bilparken växer så det knakar och stora arealer bra odlingsmark står oanvänd. Det finns stora behov, både av mat och drivmedel, och Zambia har resurserna. Om nu inte Action Aid och andra så kallade miljöorganisationer lyckas sätta käppar i hjulen.
/Kjell