Tillbaka

147 ledare tog ställning, och därför kanske det blir ett avtal den här gången

Svebio är på plats på COP21 i Paris, men troligen får de svenska TV-tittarna en bättre bild av vad som händer här än Svebios utsända. Att vara på plats på ett klimatmöte är som att landa i en myrstack. Inte särskilt lätt att förstå vad som händer. Vad alla ändå har noterat, både här i Paris och runtom i världen, är att klimatmötet inleddes med korta tal av regeringschefer och statschefer från jordens alla hörn.

COP21

147 ledare tog plats i talarstolen, bland dem alla de stora: Barack Obama, Xi Jinping, Angela Merkel, David Cameron, Vladimir Putin, Dilma Rousseff, och så förstås värden för mötet, Francoise Hollande. Och från Sverige Stefan Löfven, och från Bolivia Evo Morales, som dundrade mot kapitalismen nästan lika länge som Barack Obama talade. Ingen av de två höll sig inom de tre minuter som anslagits till varje regeringschef för att klara tidschemat.

Jag undrar vem som först kom upp med idén att inleda klimatmötet med att låta de stora killarna och tjejerna prata först? Att göra av med allt ledarskaps-testosteron redan i starten. Var det Francoise Hollande eller var det Ban Ki-Moon? Den senare är ju den som ytterst håller i det hela eftersom UNFCCC är ett FN-organ. Vem som än ska ha äran av upplägget kan vara den som sett till att det blir ett klimatavtal den här gången. För hur ska förhandlarna nu kunna klanta till det när deras chefer redan markerat att de alla vill rädda världen och göra något konkret åt klimatkrisen?

Upplägget att låta ledarna bana väg för förhandlarna är inte det enda genidraget i förhandlingsprocessen inför Paris. Här är ytterligare några:

  • Det första grundlades redan i Köpenhamn. Redan då startade den nya strategin att vända hela processsen från ”top-down” till ”bottom-up”. Istället för att försöka komma överens om allt i en central förhandling, som sedan alla ska följa, bestämde man sig för att låta alla anmäla sina egna bidrag och ambitioner. Denna strategi har i år omsatts i de dokument som kallas INDC:er, där länderna själva sätter upp mål och ambitioner, som ett slags erbjudanden till resten av världen. Istället för att bli tvingade till åtgärder av en global överhet handlar det nu om att länderna själva tar initiativ. Alla kommer inte att göra som de lovar. Men inte heller i den tidigare top-down-modellen fanns det någon garanti för att länderna gjorde det de borde, även om man talade om ”bindande avtal”. Det finns ingen världspolis som kan tvinga de motsträviga att följa bindande avtal.
  • Det andra genidraget gjordes i Lima, ganska lite uppmärksammat. Det kallas Lima Paris Action Agenda, och gäller också en bottom-up-process. Här handlar det om att mobilisera städer, kommuner, företag och organisationer att ge löften om visa på sina ambitioner. Det liknar i viss mån det som efter miljömötet i Rio 1992 kallades Agenda 21, en arbetsmetod för att få med sig tiotusentals aktörer vid sidan av de 192 regeringar som formellt utgör klimatkonferensen. Men också Agenda 21 var ett arbete som drevs uppifrån och ner, där regeringarna engagerade de lokala aktörerna. Nu är meningen att de lokala aktörerna ska agera på egen hand, och driva på utvecklingen även om regeringarna skulle svika vid förhandlingsbordet. Den allra största förändringen jämfört med för några år sedan är att så många stora företag nu tar ställning och formulerar sina egna mål, planer och strategier för att hantera klimatfrågan. Många företag har satt egna interna priser på koldioxid och mål om att bli utsläppsfria eller klimatneutrala redan inom några få år. I företagen är man vana att ställa upp konkreta mål, och att räkna på vad det kostar att nå målen. Ofta har man kommit fram till att det inte är så svårt att klara sina mål. Det gäller naturligtvis inte alla typer av företag. Det är svårare att vara stålverksdirektör än att vara vd för ett handelsföretag.
  • Ett tredje genidrag var alltså att låta ledarna bana vägen här i Paris. Att det blivit så bra beror också på att två av ledarna, presidenterna i USA och Kina, redan för ett år sedan bestämde sig för att den här gången försöka komma överens, och betona det gemensamma hellre än skillnaderna. Barack Obamas tal var, förstås, som vanligt ett mästerstycke i globalt ledarskap. Kinas president är inte lika retoriskt elegant som Obama, men hans tal var tydligt och konkret. Han gav specifika löften om vad Kina tänker göra, både i form av reducerade utsläpp, ökade investeringar i förnybar teknik och löften om pengar till FN:s gröna fond. Efter att de här ledarna anslagit tonen, sekunderade av Hollande, Merkel och Cameron, är det svårt för andra att gnöla och tveka.

Nu har förväntningarna byggts upp. Nu gäller det för förhandlarna att fullfölja. Fortsättning följer.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer