Tillbaka

Jordbruket får ytterligare lättnad av regeringen i form av en nedsättning av dieseln med 1,70 kr/liter, jämfört med om de fått den skattehöjning som var tänkt. Det ger en lättnad på ett par hundra miljoner mitt i mjölkkrisen, men det är ingen bra klimatpolitisk signal. Man kunde önska att politiker och regeringstjänstemän hade lite mer fantasi.

Varför inte koppla dieselstödet till en långsiktig politik som ger oss ett fossilfritt lantbruk – inte bara inom mjölkproduktionen, utan i hela det svenska lantbruket?

Den finns nämligen två frågor som behöver svar. Inte bara en:

  • Hur ska vi rädda den svenska mjölkproduktionen i den akuta situationen? Det är en viktig fråga, inte bara för de berörda bönderna, och jobben i mejeriindustrin, utan också för det svenska landskapet, där betande kor, kvigor och tjurar betyder mycket för den biologiska mångfalden och landskapsbilden.
  • Hur ska svenskt jordbruk se ut på några årtiondens sikt, som en del av ett fossilfritt Sverige? Den frågan är större, och berör hela det svenska jordbruket, inte bara mjölkproduktionen, utan också produktionen av spannmål och foder för grisar, värphöns och kycklingar. Här finns också frågan om hur mycket energigrödor för biodrivmedel som jordbruket kan odla.

Båda frågorna och perspektiven är viktiga. Och bägge måste hanteras, av politikerna och av jordbrukets organisationer och företag. Samtidigt pågår en intensiv opinionsbildning som framställer konsumtionen av mejeriprodukter och kött som ett stort klimatproblem. Många svenskar har lurats att tro att mindre köttätande och mjölkdrickande är en avgörande del av lösningen på klimatfrågan. Sommarens tidningar har haft mängder av debattartiklar med det budskapet.

Är verkligen subventionerad fossil diesel lösningen på ekvationen? Ger det de svenska livsmedlen det mervärde som behövs för att motivera moderna konsumenter att köpa svensk mat? Vi på Svebio tror inte det.

Det kan vara en tillfällig åtgärd som ger lättnad för dagen för jordbrukets företagare, men på några års sikt blir det fel. Varför inte ge ett ordentligt betesbidrag, som man valt i Finland? Det ger ett direkt stöd för den miljönytta som mjölkproduktionen levererar.

Om man nu ändå vill ge stödet via dieseln borde man välja en mer kreativ lösning, som underlättar en övergång till förnybara bränslen också i lantbruket. Att en sådan konvertering är tekniskt genomförbar har projektet Fossilfria Lantbruk i Östergötland visat. Det går alldeles utmärkt att köra traktorer och skördetröskor på biodiesel istället för fossil diesel.

Regeringen borde därför göra en överenskommelse med branschen om att koppla dieselstödet med bränslebyte, ett villkor som skulle ge oss en ”fossilfri traktorflotta” inom några år. Det skulle i sin tur ge jordbruket möjlighet att producera biodieselråvara. Exakt hur detta ska ske med utformning av styrmedel som gynnar biodiesel framför fossil diesel, och kan godkännas av EU:s byråkrater, måste regeringens och myndigheternas experter kunna reda ut.

På en punkt finns en klar fördel jämfört med situationen inom vägtrafiken. Jordbruket berörs inte av det tak för grödebaserade biodrivmedel som EU har infört inom vägtrafiken. Målet 10 procent förnybart i transportsektorn 2020, och därmed också EU:s 7-procentiga tak för grödebaserade biodrivmedel, gäller inom transportsektorn (”all forms of transport”), men jag förstår, inte för jordbrukets maskiner. Sverige borde alltså kunna öka andelen förnybara drivmedel från åkergrödor till 100 procent i jordbrukssektorn.

Om man samtidigt genomför en konvertering bort från oljan i spannmålstorkar och de fåtaliga värmepannor som fortfarande eldas med fossila bränslen, skulle hela jordbruksnäringen kunna bli fossilfri. Den delen kommer att genomföras eftersom jordbrukets eldningsolja kommer att beläggas med full koldioxidskatt från och med årsskiftet. Här har regeringen dessbättre inte lovat fortsatt rabatt. Den skattehöjningen, som genomförs i flera steg (2011, 2015 och slutgiltigt 2016), innebär också att livsmedelsindustrin nu för fullt håller på att byta bränsle. Det gäller både mejerier, slakterier och bryggerier.

På det här sättet kan de fossila bränslena plockas bort från den svenska produktionskedjan för livsmedel, från jord till butik. Den svenska matens fossilfrihet blir då ett mycket starkt argument att rikta till de svenska konsumenterna när de ska välja mellan svenska livsmedel och importerade. Det skulle vara en offensiv klimatlinje från jordbruksnäringen, och ligga i linje med konsumenternas önskemål om klimatsmarta livsmedel.

Många debattörer kommer ändå att argumentera mot köttet och mjölken, eftersom det fortfarande kommer att finnas utsläpp av metan från kornas matsmältning och lustgas från odlingen av foderväxter. Men de utsläppen är en del av naturliga processer och det naturliga kretsloppet, och omöjliga att helt undvika. Att bränna fossila bränslen för att framställa våra livsmedel kan vi däremot relativt lätt undvika. Vi kan visa omvärlden och de svenska konsumenterna att det går att utveckla en fossilfri livsmedelsproduktion.

Det första steget borde tas nu.

/Kjell

Läs också ”Fossilfritt jordbruk 2030 – fullt rimligt” i ATL

Vi använder oss av cookies. Läs mer