100 procent förnybart, men allt med elektricitet!

Till sist kunde jag inte hålla tyst, utan ställde en fråga om inte det här är en modell som är omöjlig för stora delar av världen, och egentligen är en eurocentrisk modell. Det var nog att svära i kyrkan. Som svar fick jag ett standarduttalande om att tillgången på hållbar biomassa är begränsad.

Dit har det nu kommit; i stora delar av miljörörelsen finns det en beröringsskräck när det gäller bioenergi, som gör att man utformar sina modeller så att bioenergi bara finns med på marginalen, helst bara som en övergångslösning tills man om 25 – 30 år har nått det slutliga lyckoriket, där allt gå på sol och vind. Variabiliteten och balanseringsproblemen tonas ner. Det handlar bara om att ”byta system”. Eftersom kostnaden sjunkit på solceller och vindkraftverk framställs också kostnaden för teknikbytet som en bagatell.

Alla i salen tycks hålla med. Ingen vill se några problem.

Greenpeace redovisade sitt scenario om hur energiförsörjningen kan ställas om till ett 100 procent förnybart system.Några snabba bilder, man kan ladda ner hela den 360-sidiga rapporten och läsa hur de räknat. Som sagt, mest sol och vind, och ganska lite bioenergi.

Några länder framhölls som positiva föredöme, dels för att de satt höga mål för förnybart, dels för att de använder bra teknik. Sverige nämndes faktiskt tillsammans med Danmark, Island och Costa Rica bland länder som antagit mål om 100 procent förnybart. Danmark framhölls som ett föredöme för sin stora satsning på vindkraft. Naturligtvis sades inget om Sverige och bioenergin.

Därefter tog Anna Leidreiter från World Future Council till orda och redovisade fem policyrekommendationer för att nå målet 100 procent förnybart.

1. Den första punkten handlade om att göra energieffektivisering till topprioritering, nyckelåtgärden.
2. Den andra punkten handlade om att elektrifiera uppvärmning och kylning (heating/cooling) och transportsektorn för att kunna integrera alla energisektorer i ett gemensamt system.
3. Den tredje punkten gällde att regeringarna måste aktivt engagera konsumenterna och konsumentkooperativ.

De två sista punkterna handlade om information och utbildning i de nya energimöjligheterna.

Men allra viktigast är att sätta höga politiska mål. Det betonades gång på gång från podiet. Om man bara sätter höga mål skapar man den säkerhet och stabilitet som företagen behöver för att kunna investera. Man visade kartor där alla länder som satt mål var markerade och de som inte satt mål var vita fläckar. Oberoende av om man har en bra eller dålig utveckling.

Intressant är vad som inte sades, utöver bioenergiskräcken. Inte ett ord om styrmedel som att sätta pris på koldioxidutsläppen. De här aktörerna ser istället framför sig ett samhälle där politikerna sätter upp mål och sedan ser till att de blir verklighet. De vet vilken teknisk lösning som är den rätta: ett totalt elektrifierat samhälle, men decentraliserat med en massa ”procumenter” med sina egna solfångare, sammankopplade med smarta nät. Det handlar egentligen om planekonomi. I slutändan ska konsumenterna utbildas så att de förstår att det här är den rätta lösningen.

Själv tror jag på en annan modell, där det finns mål, men där det viktiga är medlen, styrmedlen. Där man i första hand låter utsläpparna betala för sin miljöpåverkan och sedan låter marknaden välja tekniska lösningar. Det kan mycket väl bli mycket solceller, i vissa länder, och mycket procumenter. Men det kan också bli lösningar med förnybara bränslen med låga utsläpp, och till och med storskaliga kraftverk och förbränningsanläggningar.

Att mönstra ut bioenergin och inrikta sig på total elektrifiering är inte minst ett svek mot utvecklingsländerna. Vem kan tänka sig att inom ett par årtionden klara tunga transporter på vägarna i Afrika utan att ha tillgång till bränslen och förbränningsmotorer? Och hur ska vi kunna reducera utsläppen från flygplan och fartyg utan biobränslen? Greenpeace, World Future Council och Greenpeace målar upp en drömvärld, som kanske kan fungera i Tyskland och Sverige, men som knappast gör det i Etiopien eller Kongo.

Efter seminariets slut kom Emilio de los Rios Ibarra fram till mig och bad om en pratstund om bioenergi. Han är lantbruksingenjör i Mexiko, med placering i norra Yucatan. Där finns det tropisk skog, med värdefulla trädslag i den södra delen, men mindre användbara trädslag i norr. Han vill kunna använda den här biomassan, tillsammans med avverkningsrester som bara blir liggande och ruttnar, och han behöver i första hand kunna tillverka kyla, inte värme. Det finns tillverkare av tortillas, och de skulle behöva kylhus. Man har redan kollat om det finns solenergisystem som klarar detta, men det gör det inte. Dessutom berättade han att skogsmaskinerna är i uselt skick med föråldrad teknik.

Från den teoretiska eurocentriska världen a la Greenpeace hamnade jag direkt i verkligheten. Vem kan hjälpa Emilio?

/Kjell