Reglering av kaskadanvändning har drag av planekonomi och merkantilism
Jag skrev i förra bloggen om den oheliga alliansen mellan fossilindustrin och miljörörelsen på EU-nivå när det gäller att motarbeta biodrivmedel. Ett annat exempel på en ohelig allians är den som etablerats mellan delar av skogs- och träindustrin och miljörörelsen, också på EU-nivå, och den gäller begreppet ”cascading” (kaskadprincipen). Det här begreppet på kort tid flutit upp som en huvudpunkt på dagordningen för debatten om bioenergi i EU.
Den 10 september publicerade tre miljöorganisationer ett uttalande om kaskadprincipen för biomassa. Det är samma tre organisationer som vi tidigare berättat om vill att biomassa ska ha utsläppsrätter precis som kol, olja och naturgas. De tre organisationerna är European Environmental Bureau (EEB), Birdlife Europe och Transport & Environment. Pappret är undertecknat av Sini Eräjää, som är ”bioenergy policy officer” både för EEB och Birdlife.
Tanken med kaskadprincipen är att en råvara i första hand ska användas för sitt mest högkvalitativa ändamål, som material, och först i sista hand för energiutvinning.
Varför ordet ”kaskad”? Man kan se följande bild: Först utnyttjas trä för att bygga ett hus eller göra en möbel. När huset rivs eller möbeln kasseras kan man tänka sig att den flisas och används för att göra en byggskiva. Först när materialet är helt utslitet skickas det till förbränning. Det blir som när vattnet i en fontän studsar ner från nivå till nivå av sin egen tyngd.
En sådan här princip tillämpas i avfallshanteringen med den så kallade avfallstrappan. Först återanvändning, sedan återvinning av material, sedan energiåtervinning och sist deponering av restavfall. Det finns också en parallell inom energianvändningen, där man kan uttrycka olika kvaliteteter för energi med begreppet exergi. Elektricitet och mekanisk kraft har högre exergi medan värme har lägre.
Kaskadprincipen låter ju väldigt klok. Och i praktiken kommer marknadskrafterna alltid att styra materialet till den användning som har bäst betalningsförmåga – högst ”kvalitet” eller högst förädlingsvärde. Men varför göra politik av saken?
Vi har haft liknande regleringar och tendenser i Sverige förr, men dess bättre lämnade vi den här typen av regleringspolitik redan omkring 1990. Regleringen fanns på 1980-talet i Byggnadslagens § 136A, och innebar att värmeverk måste få regeringens tillstånd för att få använda biobränsle över en viss volym. Reglerna överfördes 1987 till den så kallade Träfiberlagen, men avskaffades 1991 för träfiberråvara allmänt och 1993 för sågspån och kutterspån. Man diskuterade också att införa en särskild skatt på sågspån som användes för energiproduktion. Syftet med de här regleringarna var att skydda råvaruförsörjningen för massaindustrin och för spånskiveindustrin när bioenergianvändningen ökade. Precis samma tänkande som idag sprider sig inom EU och får stöd av miljörörelsen.
Dess bättre insåg de svenska politikerna att marknaden på egen hand och utan politisk styrning kunde lösa allokeringen av råvara, också för energianvändning. Kanske kom de också fram till att värme i husen är en minst lika god nyttighet som spånskivor.
Men avfallstrappan fungerar ju bra? Varför inte ha en kaskadtrappa också för biomassa generellt? Det finns starka argument emot det.
Att hantera avfall är ett allmänt samhällsproblem, där man måste fördela ansvar och kostnad mellan olika aktörer, men där samhället till sist har ett övergripande ansvar för att undvika föroreningar och andra miljöproblem. Råvaruförsörjning för industrier och energiproduktion är något helt annat, som hanteras av en fri marknad. När det gäller produkterna från ett träd finns det också en rad parallella strömmar. Det är inte alltid självklart vad som är huvudprodukt, samprodukt, biprodukt och avfall, särskilt i ett framtida bioraffinaderi. Och varför skulle energiprodukten etanol vara mindre kvalitativ än plastråvaran eten?
Ett argument för reglering, som förs fram av miljöorganisationerna, och som säkert också var ett argument i Sverige på 1980-talet, är att den nya efterfrågan på biomassa för energi är ett resultat av statliga stöd och subventioner. Det skapar snedvridning på marknaden, som politikerna måste rätta till.
Det argumentet har en viss tyngd. Men en ytterligare politisk styrning riskerar att skapa ännu mer snedvridning och problem. Lösningen är istället att arbeta med breda generella styrmedel enligt principen att förorenaren ska betala. Man sätter pris på miljöpåverkan, exempelvis med koldioxidskatt, och sedan får marknaden skapa lösningarna utifrån de nya kostnadsrelationerna. De fossila bränslena får helt enkelt betala sin fulla samhällskostnad. Det är ingen subvention, utan ett avskaffande av en ”dold subvention” som tidigare funnits för det fossila bränslet. Samtidigt bör man undvika att ge riktade subventioner till olika förnybara energislag, och istället låta dem konkurrera på lika villkor.
På en fungerande marknad kommer råvaruköparna att bestämma vilket värde olika typer av biomassa har, oberoende av om den är primär (odlad gröda eller träd från skogen), om den är sekundär (biprodukter från jordbruket, skogsbruket eller industrin) eller om den är tertiär (avfallsprodukter efter användningen). Myndigheterna kan nöja sig med att kontrollera att det inte byggs in några miljörisker i systemen, för sådana kan skapas också i cirkulära system. Att låta myndigheter och administratörer, och ytterst politiker, värdera hur olika råvaror ska användas har drag både av senare tiders planekonomi och av 1600-talets merkantilism. Det är inte den grund som frihandelsområdet EU ska stå på.
/Kjell