Tillbaka

Näringslivet redo för klimatkliv, men varför nämner ingen den höjda koldioxidskatten?

Andrakammarsalen var full till sista plats när det var hearing på temat ”Sveriges klimatansvar och näringslivets klimatnytta”. Det tog nästan en timme innan ordet biobränsle nämndes. Man kan förresten fundera på rubriken. Är det landet Sverige som ska ta klimatansvar, medan näringslivet bara ska bry sig om sin egen klimatnytta? Men det är en petig invändning.

Seminariet hade en mycket positiv och handlingskraftig underton, och Maria Sunér Fleming från Svenskt Näringsliv och Nina Ekelund från Hagainitiativet som ledde konferensen fick fram mängder av information och fick svar på många relevanta frågor. Heder åt Maria och Nina för ett bra seminarium.

Det har hänt något med näringslivet i relation till klimat- och energipolitiken. Om samma seminarium hade hållits för några år sedan är jag övertygad om att de flesta hade pratat om kostnader och tekniska begränsningar och sett hela omställningen som ett stort problem.

Nu är det tvärtom. Den ene företagsledaren efter den andre pratar om vilka nya möjligheter som finns i klimatomställningen, och nästan alla tycks vara överens om att näringslivet och deras egna företag måste ta klimatansvar, oberoende av vad politikerna beslutar. Men alla efterlyser tydliga visioner och mål från politiken, och långsiktiga, pålitliga styrmedel, så att man vågar investera i den nya tekniken.

Politikerna fanns på plats, åtminstone några stycken. Seminariet ordnades i samverkan med Miljömålsberedningen, en statlig utredning som bland annat ska titta på klimatmål och eventuellt införandet av en klimatlag.

Ett par företagsrepresentanter var mindre progressiva. Det var talarna från SSAB, Kubal och Sandviken. Inom järn- och stål, och metallindustrin verkar man inte ha särskilt stor tilltro till att kunna skifta teknik bort från fossilt. Alla andra, men inte vi! Det verkar vara budskapet. Ingen påminner om att järn- och ståltillverkningen för inte så länge sedan helt baserades på biogent kol (träkol) och att man redan gör mycket stål i Brasilien av träkol.

Men det är inte de saktfärdiga som skola besitta jorden. De långsamma ska inte bestämma takten i omställningen för alla de andra. Det framhöll flera talare.
Och många ligger gärna i framkant och berättar framgångssagor.

Anders Egelrud från Fortum berättade om hur man bygger världens största kraftvärmeverk för biobränsle i Värtan i Stockholm och ska transportera in allt bränsle med tåg och båt, med mycket lågt klimatavtryck. Det var han som först nämnde ordet biobränsle.

Per Bondemark från SSAB gav ett exempel på hur man kan förbättra transporternas klimatpåverkan. Hans företag har samordnat transporter av utrustning till sina fabriker (det handlar inte om järnmalm, kol och stålämnen, utan om andra varuleveranser) i samverkan med ett annat stort bolag, och genom att utnyttja gemensamma hubbar och fylla bilar och containrar har företagen kunnat reducera transportsträckorna och kostnaderna med 70 procent. Därefter har man fört över godset från lastbil till järnväg, och klimatavtrycket har reducerats till nära noll.

Carl von Schantz från Lantmännen berättade om Agroetanols etanol, som är världsbäst genom att utnyttja bioenergi för att driva fabriken, göra proteinfoder som ersätter importerad soja, tillverka grön koldioxid för livsmedelsindustrin, och sammantaget reducera klimatpåverkan med 95 procent jämfört med bensin. Idag säljer Agroetanol en stor del av sitt bränsle till Tyskland, där styrmedlen premierar extra klimatsmarta bränslen. Det handlar om en halv miljard i ökade exportintäkter och lönsamhet för en fabrik som tidigare gjorde förlust.

Ett helt pass handlade om transportsektorn, där de stora utsläppen sker, och där vi fortfarande är till 88 procent beroende av fossila bränslen. Här var budskapet mer dystert. Det finns inga långsiktiga styrmedel på plats. EU:s regelverk hindrar oss från att tillämpa koldioxidbeskattning för att få en snabb omställning. Ingen kan investera på grund av osäkerheten om marknadsvillkoren. Mattias Goldmann från 2030-sekretariatet gick så långt att han sa att vi idag saknar politiskt ledarskap för att ställa om transportsektorn, både i Sverige, i EU och globalt. Ingen kommer undan politik på det här området, och trots att man utrett allt i FFF-utredningen och producerat ett mer än 1000-sidigt betänkande med analyser och förslag, så händer just nu ingenting, menade Mattias.

På ett annat område händer en hel del. Men det nämndes inte av någon under hela seminariet. Vid årsskiftet höjs koldioxidskatten åter för hela näringslivet utanför den handlande sektorn, dvs för alla de tillverkande förtag som inte har utsläppsrätter. Det blir en skattehöjning med drygt 600 kronor per kubikmeter olja. Det kommer utanpå den skattehöjning företagen fick vid förra årsskiftet med drygt 900 kronor per kubikmeter olja. Det här kommer att leda till mycket konverteringar från olja, gasol och naturgas över till pellets, flis, bioolja och fjärrvärme. Precis på samma sätt som skett inom bostadsuppvärmningen kommer oljan att svältas ut från den lätta industrin.

Konstigt att ingen nämnde denna skattehöjning på seminariet om näringslivets klimatarbete. Alla efterlyste starka generella styrmedel, men när vi får ett sådant styrmedel i näringslivet är det ingen som ser vad som håller på att hända, åtminstone inte bland alla de höjdare som var samlade på seminariet i andrakammarsalen.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer