Tillbaka

Miljörörelsen och bioenergin – fortsättning på ett trist tema

Det här är tredje gången på kort tid som bloggen handlar om den europeiska miljörörelsens syn på bioenergi. Tyvärr är det nödvändigt, med tanke på den kampanj som en rad organisationer dragit igång. Och med tanke på den kompakta tystnaden från svenska miljöorganisationer.

I min förra blogg om detta, 5 maj, skrev jag om ett möte i Bryssel, och fick därefter en rätt sur reaktion från en av deltagarna, Sini Eräjä (se kommentar på bloggen), som samtidigt bekräftar att jag i stort sett uppfattat deras budskap rätt.

Samma dag som jag mötte Birdlife och Transport & Environment i Bryssel (28 april) lade samma organisationer, tillsammans med åtta andra, ut ett gemensamt dokument om sin syn på bioenergi med titeln Pitfalls and Potentials, the Role of Bioenergy in the EU Climate and Energy Policy Post 2020 – NGO Recommendations”. Jag är i efterhand lite förvånad över att man inte nämnde detta i vårt samtal, eller gav mig en kopia. Jag fick först några dagar senare klart för mig att dokumentet lagts ut. Man startade också en ny gemensam hemsida (eubioenergy.com) där man för fram olika budskap som ifrågasätter användningen av bioenergi.

De som står bakom det gemensamma positionspappret ”Pitfalls and Potentials” är förutom Birdlife och T&E också EEB (European Environment Bureau, där SNF är med och Mikael Karlsson är ordförande), Greenpeace, WWF, ActionAid, Oxfam, Fern, Wetlands International och Climate Action Network.

Pappret är relativt kort och innehåller fyra gemensamma krav, som jag kort ska kommentera.

1. Introducera ett tak för att begränsa användningen av biomassa för energiproduktion till nivåer som kan tillföras hållbart (min egen översättning).

Min kommentar:

Organisationerna har lyckats få till stånd en kvantitativ begränsning för biodrivmedel från åkermark i det så kallade ILUC-beslutet. Nu vill man ha ett liknande tak för all användning av bioenergi i EU. Vi kan utgå från att man kommer att kräva ett mycket lågt tak. Meningen var att man den 28 april skulle publicera en beräkning av hur mycket biomassa som kan tas ut på ett hållbart sätt i EU, men publiceringen av den rapporten har skjutits upp. Men vi kan förutse vad den kommer att innehålla. I anslutning till debatten om ILUC gjordes en liknande rapport där man kom fram till att det bara finns 1 – 1,5 miljon hektar åkermark i EU för möjlig odling av energigrödor. Detta trots att det enligt den officiella statistiken finns 10 miljoner hektar träda i EU och ytterligare miljontals hektar som avsatts för så kallad förgröning och nu undantas från odling. Dessutom finns många miljoner hektar redan tidigare nedlagd åkermark, både inom EU och inte minst i Central- och Östeuropa.

2. Garantera effektiv och optimal användning av biomasseresurser, i enlighet med principen om kaskadanvändning.

Min kommentar:

Kravet innebär att andra användare av biomassa, till exempel för produktion av papper och spånskivor, har företräde framför energianvändning. Det påminner om den ordning vi hade i Sverige på 1980-talet med Byggnadslagens paragraf 136A, där den som ville förbruka mer än 10 000 kubikmeter flis för energianvändning måste söka tillstånd från regeringen. Ett liknande system finns i Belgien, och innebär att ett nytt värmeverk måste fråga träindustrin om lov. Istället för marknadsekonomi får vi planhushållning och detaljreglering. I Sverige insåg så småningom också skogsindustrin att det fungerar bättre med generella styrmedel, t ex koldioxidskatt och elcertifikat, och att därefter marknaden hittar de bästa lösningarna. Den värdefullaste råvaran, stamveden, går naturligt till sågverk och massabruk, medan restprodukter av olika slag bli energi. Den styrningen fixar marknaden via prismekanismer.

3. Införa korrekt kolberäkning för biomassa.

Min kommentar:

Den här punkten är kanske allra mest problematisk, och ett delkrav är att biobränslen ska jämställas med kol, olja och naturgas i utsläppshandeln. Argumentationen bygger på märkliga uppfattningar om kolbalansen för bioenergisystem, om att eldning av biobränslen ger en ”kolskuld” och föreställningar om att ”biobränslen är värre än kol”. Bakgrunden är framför allt teorier som förts fram av amerikanen Tim Searchinger och fått stor spridning bland miljöorganisationerna. Om svenska kraftvärmeverk och skogsindustrier måste skaffa utsläppsrätter för sina biobränslen får det förödande konsekvenser för vår energi- och klimatpolitik.

4. Introducera heltäckande (comprehensive) bindande hållbarhetskriterier.

Min kommentar:

Det finns idag hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biooljor. Dessa går att leva med, men skapar extra kostnader och byråkrati, samtidigt som man inte ställer liknande krav på de fossila drivmedlen. Frågan är vad som menas med ”comprehensive”. Ett rimligt krav från bioenergibranschen är att man inte ska ställas hårdare krav på biomassa för energiändamål än man ställer på biomassa för andra ändamål (timmer, papper, kemikalier, livsmedel) och att man ställer hårda krav, inklusive full spårbarhet, också på fossila bränslen.

Syftet med kraven är att begränsa, hålla tillbaka, helst stoppa utvecklingen av bioenergi från skog. Man har redan vunnit en delseger genom taket för biodrivmedel från åker. I potten ligger inte bara vår el- och värmeförsörjning och en stor del av industrins energianvändning, utan också den framtida utvecklingen av avancerade biodrivmedel från skogen.

Vad säger den svenska miljörörelsen, som ofta har medlemskap i dessa europeiska organisationer? Frågan kvarstår, och vi har ännu inte fått några reaktioner från det hållet.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer