Kina inför utsläppshandel – ett glädjebesked inför klimatmötet i Paris

Med sig hade han ett konkret löfte om att införa utsläppsrättshandel i hela Kina från och med 2017. Dessutom hade han en check på 3,1 miljarder dollar till den gröna investeringsfonden, och Kina bräcker därmed USA, som redan lovat 3 miljarder dollar.

De här båda löftena sätter press på alla andra länder inför klimatmötet i Paris. Nu kan de inte längre skylla på att Kina agerar mot utsläppen. Kina är ju sedan flera år tillbaka världens största utsläppsnation, och svarar ensamt för 30 procent av världens koldioxidutsläpp och passerade USA redan 2007. Idag släpper Kina ut mer än dubbelt så mycket som USA (bild 8), men de två länderna tillsammans med EU står för klart mer än hälften av alla utsläpp. Det är alltså de här aktörerna som måste ta ledningen för att få till stånd ett globalt klimatavtal.

Och just nu ser det ganska bra ut. Presidenterna Xi Jiping och Barack Obama enades redan för ett år sedan om att arbeta tillsammans för att bemästra klimatkrisen. På hemmaplan har Obama mycket motstånd att övervinna från konservativa klimatskeptiker och en stark fossil industri. I Kina finns säkert också omfattande konservativt motstånd i de stora statliga bolagen. Men i Kina finns en ny drivkraft. Befolkningen är starkt oroad av de svåra luftföroreningarna, och miljöfrågan fick nytt fokus i samband med katastrofen i Tianjin för någon månad sedan.

Kina har redan testat utsläppshandel i stort skala. Man tog ett beslut 2012 om att starta ”cap-and-trade” i sju regioner, och programmet sjösattes 2013. Handeln har skett inom varje region, och på så sätt har man fått ett pris på utsläppen regionalt. Man ska då veta att en region i Kina är lika stor eller större än ett stort europeiskt land. I Shanghai-området har utsläppsrätterna kostat omkring 1,9 USD per ton, och i Peking har priset legat så högt som 7,3 USD per ton. Det kan jämföras med priserna i den europeiska utsläppsrättshandeln (ETS), som på senare år legat kring 5 – 7 euro per ton. I bägge fallen är prisnivån för låg för att ha någon riktig styrkraft. Priset borde ligga kring 25 – 30 dollar/euro per ton. Men det är viktigt att ett system finns på plats och att man från politiskt håll tydligt visar att utsläpp av koldioxid ska kosta pengar. När det nu finns handelssystem på plats i Europa och Kina kan man kanske också samarbeta och sälja utsläppsrätter mellan kontinenterna.

Andra länder och aktörer sätts nu under press för att agera. I USA blir det allt svårare för den konservativa oppositionen och fossilindustrin att ignorera den internationella opinionen. Man kan inte längre med samma trovärdighet skylla på Kina. De flesta av republikanernas presidentkandidater är, åtminstone i retoriken, klimatskeptiker. När nu också påven gjort klimatfrågan till en huvudfråga kan man också få svårigheter med stora delar av den kristna väljarbasen.

Också i Australien är Kinas ställningstaganden politisk dynamit. Australien är Kinas största leverantör av kol. För några år sedan tillträdde en konservativ regering under Tony Abbot, och avskaffade direkt den koldioxidskatt som landet infört under den tidigare labourregeringen. Tony Abbot var själv en uttalad klimatskeptiker, förutom att han ofta gjorde smaklösa sexistiska uttalanden och förde en aggressiv politik mot flyktingar. För några veckor sedan tvingades Abbot från posten som ordförande i det konservativa partiet och därmed också som premiärminister. Den nya regeringschefen heter Malcolm Turnbull. Han har inte ändrat linje i klimatfrågan, men bytet underlättar säkert en positionsförflyttning.

På andra sidan klotet, i Kanada, går man till val 19 oktober. Det kan bli en motgång för det konservativa partiet. Hur Kanada agerar och vad premiärministern heter som åker till Paris har stort betydelse, inte minst med tanke på de stora tillgångarna på fossila bränslen, som tjärsand. De konservativa, som nu sitter vid makten, för en mycket passiv klimatpolitik och har tagit Kanada ut ur Kyoto. Alla de övriga partierna har mer positiva förslag. De liberala vill införa ett utsläppshandelssystem.

Med Kina, USA och EU i ledningen är det viktigt att länder som Kanada, Australien och Japan följer efter eller åtminstone inte obstruerar. Kinas nya engagemang är en viktig signal till snabbväxande ekonomier som Indien och Indonesien. Det börjar se lite mer hoppfullt ut för en islossning i klimatfrågan (i det här sammanhanget är islossning bra, vilket det inte alltid är i Arktis och på Grönland).

/Kjell