Hur tänker Naturskyddsföreningen?
Svenska Naturskyddsföreningen har gjort sin gängse värdering av partiernas miljöpolitik inför valet 2014, så som man brukar göra inför varje val. Som vanligt är det en blandning mellan stort och smått, och därmed också delvis vilseledande. När det gäller klimatomställningen i trafiken ställs inte den mest grundläggande frågan – om partierna är beredda att byta ut fossila drivmedel mot förnybara drivmedel.
Istället vill Naturskyddsföreningen att partierna ska instämma med följande krav: ”Inför en avgift för nya bränsletörstiga bilar som används till rabatter för bränslesnåla bilar”. Samt ett påstående om att bygga ut järnvägen: ”Satsa minst 20 miljarder årligen på nyinvesteringar i järnvägar”. Varför miljögodkännandet inträder precis när man satsar minst 20 miljarder om året på att bygga nya järnvägar, det är svårt att förstå.
Det finns också en punkt som handlar om att höja skatten på bensin och diesel med minst 70 öre/liter. Det kravet är meningsfullt om man samtidigt ser till att alternativa drivmedel är skattefria – vilket man inte tagit upp som ett särskilt krav. Ett något högre bensinpris är ju ingen garanti för omställning.
Så här går till när Naturskyddsföreningen gör ”Valkoll”:
Först listar man 18 miljökrav, i allmänhet med en mycket precis formulering. Man vill sedan att partierna endera ska instämma eller inte instämma i kraven. De kan också svara ”vet ej”, vilket jag själv skulle ha gjort på många av frågorna, eftersom man ofta kan ställa en motfråga om vad som egentligen menas, och att svaret ibland inte är självklart – ”det beror på…”.
Sedan bedöms partierna efter hur i många frågor de instämmer med SNF. Ju mer man tycker precis som Naturskyddsföreningen, desto mer miljövänlig är man. Miljöpartiet tycker precis som Naturskyddsföreningen. De får alltså 100 procent miljövänlighet (Det får oss att undra om inte frågorna utformats genom att snegla på Miljöpartiets program). Vänsterpartiet ”svarar rätt” på 89 procent av frågorna, Folkpartiet på 67 procent, Centerpartiet på 50 procent, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna ligger på 39 procent, Moderaterna på 33 procent och Sverigedemokraterna instämmer inte fullt ut i något av SNF:s krav. De tycker istället till 72 procent tvärtom (resten ”vet ej”).
Är det då centrala miljöfrågor som behandlas?
Krav nummer två lyder så här: ”Inför en statlig grön investeringsbank som också ger ut gröna obligationer.” För egen del tror jag inte att den ”gröna utvecklingen” beror på om det finns statliga institutioner som delar ut lån eller bidrag, utan om det finns generella styrmedel och lagar som stimulerar utvecklingen. Sedan tror jag att företagen och de vanliga bankerna kommer att lista ut vad som är lönsam grön teknik och vad vilka affärsidéer som inte håller. Vi får hållbara lösningar som förenar miljöhänsyn med god ekonomi. Alltså både ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Är jag en sämre miljövän om jag tänker så?
Ett krav lyder: ”Inför styrmedel som ger hushåll rätt att leverera egen el och få ersättning till marknadspris”.Frågan är svår att svara på om man inte vet hur ett sådant ersättningssystem ska se ut. Vad menas med att få ersättning till marknadspris? Ska man få betalt för den el man levererar till nätet med det timpris som råder på Nordpool? I så fall är punkten bra.
Den solel som produceras en blåsig sommardag, då både sol och vind producerar för fullt medan efterfrågan på el är låg och priset går ner mot noll, ska naturligtvis inte betalas med ett medelpris eller kvittas mot el som tas ut från nätet på vintern när elpriset är högt. Men frågan i valkollen är så allmänt hållen att det är svårt att veta vad Naturskyddsföreningen avser. Det borde åtminstone ha stått ”till marknadspris enligt tim- eller dagstaxa”.
Inom skogspolitiken är punkterna att ”inordna skogsvårdslagens regler i miljöbalken”, och att ”skydda minst 17 procent av landarealen”. Båda punkterna innebär vad jag kan förstå en kraftig minskning av möjligheterna att använda skogsresurserna för att producera förnybara råvaror och energi, vilket också är en miljönytta. När det gäller frågan om hur stor landareal som är skyddad beror det på hur man räknar. Skogsbruk får inte bedrivas på skogsmarker som ger en tillväxt på mindre än en kubikmeter per hektar, och det är en stor del av Sveriges yta. Betyder de stora arealerna impediment att dessa områden också är ”skyddade”?
På liknande sätt kan man fråga sig vad ger mest långsiktig miljönytta i jordbruket. Är det att frivilligt minska avkastningen genom att föra över halva åkerarealen till ekologisk odling eller är det att odla mycket biomassa, utnyttja moderna odlingsmetoder men samtidigt verka för att utveckla det konventionella jordbruket i miljövänlig riktning? Hög avkastning ger mycket förnybara råvaror och bioenergi.
Att införa totalt fiskeförbud på ål värderas som lika viktigt som att införa ett helt förnybart energisystem 2030!
Var och en av de 18 punkterna är i princip likvärdiga. På samma sätt anses möjligheten att lättare få dispens från strandskydd vara en kritisk miljöfråga jämförbar med att rädda klimatet.
Så blandas stort och smått, klimatkris och ålfiske. Det är inte en seriös värdering av partiernas miljöpolitik, utan en betygssättnig utifrån Naturskyddsföreningens egna käpphästar.
/Kjell