Halva industriinvesteringen på ny energi – men är det vettigt?

Det skriver energiminister Anna-Karin Hatt på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt idag. Det är en anmärkningsvärd uppgift. Men säkert sann.

Det byggs kraftverk som aldrig förr. Och det handlar främst om förnybar elproduktion. På Svebio jobbar vi just nu med att sammanställa årets Biokraft-karta. Sedan några år tillbaka publicerar vår tidning Bioenergi den här kartan över svensk biokraftproduktion. Det blir allt fler prickar på kartan – idag är det omkring 200 anläggningar som kan producera omkring 15 TWh biokraft/år. Produktionen ligger i praktiken något lägre eftersom priserna på el och elcertifikat är relativt låga.

Det byggs biokraftverk som aldrig förr runtom i Sverige – under ett par år investeras 30 miljarder i dessa byggen. I stad efter stad är det den största investering som någonsin gjorts på orten.

Utbyggnaden av vindkraften har också varit stor de senaste åren. Just nu kan man se en viss avmattning, på grund av de låga priserna. Men den generella bilden är entydig: det har skett en omfattande utbyggnad som ger mycket ny förnybar el.
Man kan beskriva utvecklingen på flera sätt:

• Det är självklart att det byggs en massa ny förnybar elproduktion, eftersom vi har ett stödsystem för detta. Elcertifikatsystemet riggades före 2003, när det infördes, för 17 TWh ny förnybar el till 2016. Vid alliansregeringens energiuppgörelse 2009 höjdes målet till 25 TWh till 2020. Genom samarbetet med Norge ska systemet nu ge nära 37 TWh till 2020 för de två länderna tillsammans. Den här volymen ny förnybar elproduktion motsvarar mer än halva den svenska kärnkraftsproduktionen, som i bästa fall ger omkring 65 TWh, men vissa år bara gett drygt 50 TWh.
• Man kan se utbyggnaden som att vi nu håller på att få det tredje ben i den svenska elförsörjningen, vid sidan av vattenkraften och kärnkraften, som dåvarande energiministern Maud Olofsson talade om. Det ger en stabilare elförsörjning, med många produktionsställen runtom i landet. Dessutom med långsiktigt hållbara förnybara energikällor.

Allt kan tyckas vara frid och fröjd. Men man måste ställa frågan: är detta vettigt?

Halva industrins investeringsnivå bara för att ge elförsörjning! Man satsar inte bara på biokraft och vind, och de kraftledningar som måste byggas för att främst ansluta ny vindkraft och klara balansen i systemet (och ge möjlighet till mer export). Man fortsätter också att satsa på effekthöjning i kärnkraftsreaktorerna – där lägga många friska miljarder. Istället för ”kärnkraft eller förnybart” har vi fått ”både kärnkraft och förnybart”, trots att bägge knappast behövs.

Den samlade produktionskapaciteten ökas kraftigt. Elöverskottet förstärks.
Det sker samtidigt som efterfrågan på el ligger stilla eller sjunker. Nya elapparater blir allt mer effektiva. Glödlampor byts mot ledlampor. Värmepumpar ersätter slösaktig direktverkande el. Pappersmaskiner i skogsindustrin skrotas. Vi använder idag omkring 7 TWh mindre el än när elförbrukningen kulminerade 2001.

Är det vettigt att bygga upp denna överkapacitet? Elektrifieringen av transportsektorn dröjer och det finns inte kablar att exportera all överskottsel.

En rimlig första åtgärd vore att lägga ett par reaktorer i malpåse och att avstå från att genomföra de återstående effekthöjningarna i de gamla reaktorerna. Alternativet är att alla företag som på senare år satsat på ny förnybar el – biokraft och vindkraft – får leva med låga elpriser och usel lönsamhet under lång tid.

/Kjell