Glesbygden och energin, vad är rätt och rättvist?
Härom veckan kom en statlig utredning som föreslår att den lägre elskatten i norra Sverige ska slopas. Den här särskilda Norrlandsrabatten har funnits sedan 1981. Många landsbygdsbor är idag också upprörda över att regeringen i budgeten föreslagit höjd bensin- och dieselskatt, med omkring en 50-öring. Glesbygdsborna känner sig illa behandlade och tycker att de drabbas orättvist av högre energiskatter.
Vad är rättvist, rätt och rimligt?
När utredningen ”Energiskatt på el – en översyn av det nuvarande systemet”(SOU 2015:87) presenterades 9 oktober handlade informationen från regeringen och redovisningen i media nästan bara om ett förslag från utredningen om att sänka elskatten kraftigt för stora datacenter. I fortsättningen ska datacenter behandlas på samma sätt som industriell verksamhet, inte som den serviceverksamhet som man är, och få låg elskatt. Facebook i Luleå jämställs med SSAB, och Sverige kan konkurrera med andra länder om att dra till sig hubbarna i globala informationsindustrin. Det kanske är rimligt, inte minst nu när vi har stort överskott på billig el. Men eftersom datacentren ger en massa spillvärme borde de kanske förläggas till andra orter än Luleå, där man redan från början hade överskott på spillvärme från stålverket.
Den här bloggen ska emellertid inte i första hand handla om datacenter, utan om glesbygdsbor och deras energibehov.
När kommunerna i norra Sverige fick sin elskatterabatt 1981 var motivet att man ville kompensera hushållen för den högre uppvärmningskostnaden. Så står det i alla fall i den proposition som lades fram av den dåvarande Fälldinregeringen, och så skrev man också i utskottets betänkande, där man också räknat ut hur mycket högre uppvärmningskostnader man har i norra Sverige. Den lägre elskatten gäller för alla kommuner i Norrbottens, Västerbotten och Jämtlands län, Örnsköldsviks, Sollefteå och Ånge kommuner i Västernorrland, Älvdalen, Orsa, Mora och Malung i Dalarna, Ljusdal i Gävleborg och Torsby i Värmland. Gränsdragningen känns inte helt relevant idag. Varför ska expansiva Umeå och Luleå ha elskatterabatt, men inte Kramfors eller Vansbro? För att nu ta ett par exempel.
Det fanns och finns fortfarande en debatt om att de norrländska kommunerna exporterar stora mängder el till södra Sverige, men inte får någon direkt del av vinsterna. Det var säkert också ett motiv för rabatten, liksom en allmän önskan att jämna ut villkoren mellan olika delar av Sverige. Regionalpolitik alltså. Ett begrepp som nu nästan försvunnit ur den nationella politiska debatten.
Många glesbygdsbor är upprörda över den höjning av bensin- och dieselskatten som regeringen föreslår. Det handlar om en höjning med omkring 50 öre/liter. Något som knappast kommer att märkas i ett läge där priset sjunkit med ett par kronor det senaste året på grund av sjunkande världsmarknadspriser på olja. Och eftersom bilarna blir allt mer effektiva och drar allt mindre bränsle har kostnaden per mil sjunkit, liksom skatten. Men det är ju inte alla som har råd att köpa de nya, bränslesnålare bilarna. Och om avstånden är långa blir kostnaden ändå hög.
Genom höjningarna av bensin- och dieselskatterna drar staten in omkring 3,7 miljarder kronor 2016, och den summan ökar under följande år, eftersom man vill göra en BNP-relaterad indexuppräkning av skatten med 2 procent om året. Redan 2019 blir därför statens ökade skatteinkomst 6,1 miljarder. Det är värt att lägga märke till att de borgerliga oppositionspartierna godtagit skattehöjningen. Också för dem är det värdefulla pengar som de behöver i sina gena budgetalternativ.
Om man bor i norra Sveriges inland påverkas man dubbelt av skattehöjningarna, om också elrabatten försvinner. Man får dyrare el och dyrare bilkörning än man skulle ha fått utan skatthöjningen. Avskaffandet av Norrlandsrabatten på el innebär att elskatten höjs med 10 öre/kWh för de berörda hushållen, plus moms.
Utredningen säger så här: för en lägenhetskund som förbrukar 5 000 kWh innebär det 625 kronor extra om året, och för en villaägare som använder 20 000 KWh elvärme blir det 2 500 kr. Den senare siffran känns låg. Värmesäsongen är längre i norr och medelförbrukningen ligger troligen högre. Sammantaget blir skattehöjningen för de berörda kommunerna 252 miljoner kronor per år. I de berörda kommunerna bodde det vid förra årsskiftet 798 402 invånare, eller 8,2 procent av Sveriges befolkning. Om man för enkelhetens skulle räknar med att de använder 10 procent av alla drivmedel i landet för sina bilar och tunga transporter (vilket kan vara för lågt räknat), så betyder det en ökad skattebelastning på 370 miljoner 2016. Effekten för den rena glesbygden är lägre; en stor del av befolkningen i de här länen bor i de stora tätorterna.
Regeringen, via statsekreteraren Charlotte Svensson i Finansdepartementet, har sedan varit ute och sågat förslaget om att ta bort Norrlandsrabatten. Men det är svårt att förstå varför regeringen tror att man kan trotsa EU-kommissionen på den här punkten när man inte klarat att försvara skattebefrielsen för biodrivmedel. I bägge fallen handlar det om statsstödsreglerna, som verkar vara kommissionens särskilda skötebarn. Problemet är att elskatterabatten går både till hushåll och till företag, och företag får man inte gynna hur som helst.
Mitt förslag är att man hittar ett helt annat sätt att kompensera glesbygdens befolkning för högre energikostnader. Varför inte införa ett generellt skatteavdrag på kommunalskatten, kompenserat av staten. Ett komplement till den kommunala skatteutjämningen, som riktar sig till hushållen (den kommunala skatteutjämningen handlar ju om kommunernas kostnader). Men avdraget ska förstås bara gälla glesbygdsborna, inte professorerna och studenterna i Umeå.
Sedan kan de generella styrmedlen för energi och klimat verka lika i hela landet. En pelletspanna ska kunna konkurrera med elvärme och värmepumpar på samma villkor i Vilhelmina och Umeå som i Vaggeryd och Jönköping. Och vi ska ha kännbara skatter på fossila drivmedel i alla delar av landet, eftersom klimathotet är generellt.
/Kjell