Tillbaka

Ett möte i Bryssel väcker frågor om miljörörelsens syn på bioenergi

Som framgick av ett blogginlägg 7 april vidgar de europeiska miljöorganisationerna kritiken mot bioenergi från att gälla inte bara biodrivmedel från åkermark, utan biobränslen generellt. Ett utåtriktat möte som var utlyst till den 28 april i Bryssel ställdes visserligen in, men det betyder inte att man bytt fot eller fått kalla fötter (två fot-metaforer samma mening!).

Jag hade själv fått inbjudan till mötet som blev inställt. Eftersom jag redan köpt en flygbiljett som inte gick att få tillbaka pengarna på och bokat hotellrum bestämde jag mig för att trots allt åka till Bryssel. Jag bad om att få träffa arrangörerna för det tilltänkta mötet, och vi bestämde en tid på Transport&Environments kontor den 28:e april. Det blev ett intressant möte, som jag vill återge här.

Vid mötet fick jag träffa Sini Eräjä, som arbetar på Birdlife, men också är engagerad av EEB, European Environmental Bureau, med frågor kring klimat och bioenergi. Från Transport&Environment fanns Carlos Calvo Ambel och Pietro Caloprisco med. Vi var alltså bara fyra personer runt bordet, och mötet varade en dryg timme. Det räckte för att få en inblick i vad som skiljer oss åt, men inte mycket tid för fördjupad diskussion.

Det här är de budskap som jag fick med mig:
Det är ingen tvekan om att miljöorganisationerna vill ha ett tak för användning av biobränslen generellt i EU, inte bara för biodrivmedel från åkermark. Det kan vara något att tänka på för de forskare och företag som tror att en övergång till ”andra generationens biodrivmedel” automatiskt ger grönt ljus från miljörörelsen jämfört med att använda åkerbaserade bioråvaror.

Sini Eräjä sa att målet från deras sida är att minska koldioxidutsläppen från biobränslen till ett minimum (direkt citat). Bakom detta ligger tanken att koldioxidutsläpp är skadliga för klimatet oavsett ursprung. Man gör alltså ingen skillnad mellan fossil koldioxid och biogen. Och om man säger att koldioxiden från biomassa ska minska till ett minimum betyder det också att man vill minska användningen av biobränslen till ett minimum, om man inte kan genomföra koldioxidavskiljning och –lagring (BECCS).

Pietro Caloprisco lade till att man ser utvinning av biomassa som en extraktiv näring. Det betyder att man likställer den med gruvdrift, mineralutvinning och utvinning av fossila bränslen (kol, olja och gas), enligt gängse definitioner av begreppet.

Synen på biomassan som energikälla gör det naturligt att kräva att utsläpp av biogen koldioxid ska ingå i handeln med utsläppsrätter på samma sätt som utsläpp från fossila bränslen. Jag visade med statistik på vilka dramatiska konsekvenser det skulle få för den svenska energiförsörjningen om vi skulle inkludera alla de utsläpp som sker från användning av biobränslen i kraftvärmeverk, värmeverk och i vår skogsindustri. Motargumentet var att man först bör inkludera alla utsläpp och att de berörda företagen därefter skulle kunna visa om vissa bränslen är ”hållbara”, till exempel avfallsprodukter. Att göra så skulle vara ett uttryck för försiktighetsprincipen, enligt Carlos Calvo Alvaro. Jag invände att det innebär en omvänd bevisbörda där man utgår från att alla är skyldiga och att man därefter ska bevisa sin oskuld.

En springande punkt som återkommer i deras kritik av fasta biobränslen är att det inte finns några hållbarhetskriterier för dessa bränslen på EU-nivå, och att man därför inte vet vilken skada bränslena gör på miljön.

Särskilt stor oro hade de för användningen av bränslen från sydöstra USA och från Ryssland, samt användningen av stamved generellt. De anser att stamved skapar en särskilt stor kolskuld, som det tar mycket lång tid att återbetala genom trädens tillväxt. Den så kallade kolskulden är en central del av resonemanget, och man använder gärna uttryck som att användning av biomassa kan vara ”sämre än kol”. Slutsatsen blir att man lika gärna kan betrakta biomassa för energi som kol i styrsystemen för att vara säker på att ingen dålig biomassa slinker igenom.

Jag påpekade att deras logik borde kräva stopp för all avverkning, dvs också för skogsavverkningar och skogsindustri allmänt. Här ser de dock en skillnad: bioenergianvändningen är subventionerad och måste därför regleras. Jag invända att vi i Sverige inte subventionerar biobränslena, utan istället belastar fossila bränslen med koldioxidskatt enligt principen att förorenaren ska betala. Det är samma sak som subvention, menade Sini Eräjä.

Jag tar inte här upp alla de motargument som jag själv förde fram. De är självklara för oss som jobbar med bioenergi, och vi måste göra dem tydliga inför den debatt som kommer. Vi får inte bli lika passiva som vi varit i ILUC-debatten. Då kan det gå illa för vår bransch och för den svenska energiförsörjningen.

För att illustrera hur deras förslag slår konkret lyfta jag fram situationen i Baltikum och exemplet Riga. En stad med 800 000 invånare som idag är helt beroende av rysk fossil gas som ger stora fossila koldioxidutsläpp. Samtidigt växer skogen i Lettland så det knakar, och det finns stora arealer oanvänd åker. LULUCF-beräkningarna visar att Lettlands skog och mark binder in mer kol än alla utsläpp i landet. Nog borde väl miljöorganisationerna i EU bejaka att man använder biobränslen i Lettland för att bli av med gasberoendet och reducera utsläppen av fossil koldioxid, och inte kräva utsläppsrätter och tak för den biomassan?
Jag trodde att vi runt bordet borde kunna bli överens om det konkreta fallet. Men det gick inte. Så här gick deras invändningar: Det kanske betyder att Lettland exporterar mindre biomassa. Då måste den ersättas med någon annan biomassa – kanske från Ryssland? Och då har vi inga garantier för hållbarhet och kolförluster. Underförstått: bättre att fortsätta elda gas.

Att värma Riga med solpaneler när de ryska högtrycken drar in i vintermörkret tror nog inte ens Birdlife på. Åtminstone borde Sini Eräjä, som kommer från Finland, inse problemet.

Nu kan man tro att det som sades kring bordet bara var tänkt för en sluten krets och inte är allmänt omfattade åsikter. Så är det inte. Det framgår både av den skrift som organisationerna gemensamt gav ut i mitten av mars, och av den debattartikel som Sini Eräjä publicerade i EurActiv den 29 april. Läs rapporten och artikeln noga och fundera på implikationerna för bioenergin i Sverige och i resten av EU.

/Kjell

Vi använder oss av cookies.Läs mer