Tillbaka

Den stora elefanten i det norska rummet, oljan som inte får användas

Jag var på bioenergikonferens i Norge, Bioenergidagene organiserade av Nobio, den norska motsvarigheten till Svebio. En bra konferens med många intressanta talare. En av dem var professor Francesco Cherubini, som är klimatforskare vid Norges Tekniska Universitet, NTNU, i Trondheim.

Hans budskap var klart och tydligt: inom några årtionden måste vi helt sluta tillföra atmosfären fossil koldioxid, annars klarar vi inte det klimatmål som världens länder enades om i Paris för ett år sedan. Konferensens deltagare och övriga talare ägnade sig därefter åt att diskutera vad man kan göra för att minska de inhemska norska utsläppen.

Men ingen talade om den stora elefanten i rummet, oljan och gasen som pumpas upp ur Nordsjön och nu snart också allt mer ur Barents hav. Inte förrän en svensk konferensbesökare ställde den obehagliga frågan: Hur får era politiker det här att gå ihop? Ni ska minska utsläppen i Norge, men ni tänker fortsätta att pumpa upp olja som förut. Hur klarar ni att få ihop det psykiskt – är det inte schizofrent?

Svensken ställde frågan till en psykolog som höll föredrag om hur man borde argumentera för pellets och andra biobränslen, med en psykologs blick. Nu fick han istället en fråga om oljan, eftersom konferensen till stor del handlade om klimatpolitik.

För oss svenskar är detta svårt att förstå. Norge har en hög profil i klimatdebatten globalt, var ett av de första länder som ratificerade Paris-avtalet (redan 20 juni, fyra månader före EU), har satsat miljarder på program mot avskogning, ska minska de inhemska utsläppen med 40 procent till 2030, och därefter, precis som Sverige, gå ner mot ”nära-noll”. Men olja och gas pumpar man upp som aldrig förr. Och all den oljan och gasen kommer förstås att brännas.

Faktum är att norrmännen inte bara fortsätter att pumpa upp olja och gas ur de befintliga fälten. Man tänker dessutom utöka utvinningen av olja och gas. I våras öppnade men för prospektering i tio nya områden.

En grupp som inte tänker acceptera detta är norska Greenpeace som stämt den norska staten för brott mot grundlagen. Grundlagen, Grunnloven, skärptes för ett par år sedan (2014) och det finns nu en paragraf 112 som lyder så här (norsk läsövning):

§ 112. Enhver har rett til et miljø som sikrer helsen, og til en natur der produksjonsevne og mangfold bevares. Naturens ressurser skal disponeres ut fra en langsiktig og allsidig betraktning som ivaretar denne rett også for etterslekten.
Borgerne har rett til kunnskap om naturmiljøets tilstand og om virkningene av planlagte og iverksatte inngrep i naturen, slik at de kan ivareta den rett de har etter foregående ledd.
Statens myndigheter skal iverksette tiltak som gjennomfører disse grunnsetninger.

Man kan säga att Norge har skrivit in i grundlagen det som i Sverige kallas generationsmålet i vår miljömålspolitik. Det svenska generationsmålet formuleras så här:

”Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.”

Den norska grundlagen saknar formuleringen om miljöpåverkan utanför landets gränser, men inkluderar villkoret att man ska ta tillvara kommande generationers (etterslektens) rättigheter.

Det är ingen tvekan om att Greenpeace har ett starkt argument.

Greenpeace pekar på rapporter från IPCC, organisationen Oil Change International och norska analysföretaget Rystad Energy, som alla säger att man inte får öppna några fler oljefält i världen om man ska kunna nå 2-gradersmålet. De hade också kunnat hänvisa till professor Cherubini, som hade ett lika entydigt budskap.
Fakta finns alltså på bordet, och den norska regeringen och Stortinget kan inte hävda att man är ovetande. De är dessutom, enligt grundlagen, skyldiga att ge medborgarna kunskap om detta.

Men den norska regeringen gjorde tvärtom. I maj, fem månader efter Parisavtalet, och strax innan det norska Stortinget ratificerade Parisavtalet, öppnade man för 40 block i tio områden i Barents hav långt norrut mot Arktis. Som Greenpeace mycket riktigt påpekar kommer den olja som hittas i Barents hav inte att nå marknaden förrän om 10 till 20 år, och då är vi snart framme vid den tid då vi enligt Francesco Cherubini helts inte borde bränna några fossila bränslen alls.

I Svenska Dagbladet finns idag en artikel om Lundin Petroleum, som är ett av de företag som är med och letar efter ny olja i de norska haven. Reportern, Björn Lindahl, ställer den berättigade frågan om det inte finns faror som lurar runt hörnet för Lundins investeringar. ”Som att Norge tvingas begränsa sin oljeproduktion av klimatskäl?”

Det svar han får av Alex Schneiter på Lundin Petroleum är att Norge är det bästa landet i världen om man vill producera olja miljövänligt. ”De är världsmästare på att ta upp sin olja effektivt och med så små utsläpp av koldioxid som möjligt. Johan Sverdrup-plattformarna kommer att vara 100 procent elektrifierade.”

Ett liknande svar gavs av Elin Ökstad från Miljödirektoratet, den norska motsvarigheten till Naturvårdsverket, på Nobio-konferensen. Hon gjorde en genomgång av hur Norge ska minska sina utsläpp med 40 procent till 2030 och därefter gå mot utsläpp av högst ett ton koldioxid per invånare. En stor del av minskningen ska ske på olje- och gasfälten. Men då handlar det inte om att pumpa upp mindre fossilt bränsle, utan om att pumpa upp på et koldioxidsnålt sätt.

– Utsläppet från förbränning av oljan och gasen räknas i de länder som använder bränslet. Det är enligt klimatkonventionens och IPCC:s regler, sa Elin Ökstad.
Hon har förstås rätt, formellt. Och simsalabim är utsläppen från den norska oljan inte ett norskt klimatproblem, utan andra länders problem.
Men är det så enkelt? Och visst är det något av politisk schizofreni? Psykologen gav inget riktigt svar på den svenska frågan.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer