Betyder Energiunionen gas eller biobränslen för Lettland?
När Ryssland ockuperade Krim och inledde sitt krig via ombud i östra Ukraina reagerade EU-länderna med olika typer av sanktioner. Men åtgärderna kan beskrivas som halvhjärtade, och särskilt Tyskland har agerat för att inte skapa en total brytning med Ryssland. Skälet är ekonomiskt och handlar framför allt om EU:s energiförsörjning. Europa är kraftigt beroende av de ryska leveranserna av gas och olja.
Det här beroendet är också skälet till att EU-kommissionen formulerat ett förslag till Energiunionen, som ska behandlas av EU:s ledare under de kommande månaderna. Det är både konkret och symboliskt att Lettland är ordförandeland under våren och ska hålla i förhandlingarna kring Energiunionen. Lettland kan användas som illustration till problematiken (mer om det i slutet av denna blogg).
Bakgrunden till Energiunionen är ett initiativ från Polen. Under förra året reste Polens dåvarande premiärminister Donald Tusk runt i Europas huvudstäder och argumenterade för att EU-länderna måste samordna sin gaspolitik i en energiunion. Det handlade både om att hitta nya försörjningsvägar och leverantörer och om att solidariskt ställa upp för varandra och fördela naturgasen i händelse av akuta kriser. 1 december 2014 blev Donald Tusk president för det Europeiska rådet, i praktiken EU:s högste ledare vid sidan av EU-kommissionens ordförande luxemburgaren Jean-Claude Juncker.
Nu har kommissionen följt upp Tusks förslag och gjort det till sitt eget, men lagt till egna hjärtefrågor som sammanbyggning av elnät och gemensam elmarknad, samt pliktskyldigast fogat till texter om energieffektivisering, förnybar energi och klimatpolitik. I praktiken är Energiunionen till största delen en sammanfattning av politik som EU sedan tidigare formulerat.
Men det nya och avgörande är den starka betoningen av gemensam europeisk försörjningstrygghet. Begreppet Energiunion ska säkert föra tankarna till den gemensamma Europeiska monetära unionen, EMU.
Läget illustreras siffermässigt i dokumentets inledning: De 28 EU-länderna är till 53 procent beroende av importerad energi till en kostnad av 400 miljarder euro. Särskilt illa är det i transportsektorn, där man fortfarande till 94 procent är beroende av oljebaserade fossila drivmedel (bensin och diesel) och 90 procent av oljan är importerad. Beroendet av importerad fossil gas är också mycket stort. Sex medlemsländer har bara en enda leverantör av gasen (läs: Ryssland). 75 procent av byggnaderna i EU har otillräcklig energieffektivitet.
Men vad ska man då göra? Donald Tusks idéer handlade nästan uteslutande om att byta fossilt mot fossilt, och tyvärr går det tänkandet igen i kommissionens förslag. Många av de konkreta förslagen handlar om försörjningen med naturgas, om att bygga LNG-terminaler och att bygga nya gasledningar från andra leverantörer än Ryssland.
Det är i grunden fel tänkt. Det löser varken importberoende eller klimatproblemet att byta ut rysk gas mot gas från Algeriet, Mellanöstern, Centralasien eller USA.
Tusk och Juncker tänker fel, och det kanske inte förvånar. Tusks Polen är fortfarande en kolekonomi och man drömmer om skiffergas. Luxemburg ligger allra sist i EU när det gäller att satsa på förnybar energi. Till och med Malta var bättre än Luxemburg 2013.
Låt oss nu ta ordförandelandet Lettland som exempel på vad som istället borde göras:
Vår kollega Didzis Palejs i den lettiska bioenergiföreningen Latbio brukar redovisa följande när han talar om Lettlands energisituation: ”Vi importerar 7 TWh rysk gas till Lettland, men vi exporterar samtidigt 7 TWh biobränslen. Vi får betala ungefär fyra gånger så mycket för gasen per megawattimme som vi får betalt för de biobränslen vi säljer.”
I Energiunions-rapporten skriver man om att etablera LNG-terminaler i norra Europa, men det skrivs ingenting om att minska gasanvändningen eller konvertera till biobränslen.
Den lettiska biomasseexporten består dels av pellets, där man nyligen invigt två nya relativt stora pelletsfabriker, dels av oförädlade bränslen och energived, alltså bränslen som kan användas i värme- och kraftvärmeverk, exempelvis i Sverige och Danmark. Dessutom exporteras mycket virkesråvara, och en stor del av det virket blir ju biobränslen i de sågverk och massafabriker som använder råvaran.
Lettland är dessutom det enda land i EU där inbindningen av koldioxid i skog och mark (det som i klimaträkenskaperna kallas LULUCF, Land use, land use change and forestry) är större än alla utsläpp av klimatgaser i andra sektorer. Lettland har alltså ett mycket stort överskott av biomassa (biogent kol) som man kan använda själva och dessutom sälja. Biomassan kan användas i alla samhällssektorer, för uppvärmning, industrier, elproduktion och för tillverkning av biodrivmedel. Det är bara att köra på.
Svebio ordnar 14 – 16 april en gemensam konferens i Riga, Nordic Baltic Bioenergy. Fokus för konferensen är att visa på bioenergin som ett huvudalternativ för de baltiska länderna när man vill göra sig mindre beroende av importerad gas. Vi kommer också att göra studiebesök på en ny lettisk pelletsfabrik och ett nytt biobaserat kraftvärmeverk.
Tjänstemän från EU-kommissionen och ministerierna i Warszawa borde komma och lyssna.
Välkommen till Riga i april!
/Kjell