Tillbaka

Addax igång och producerar

För någon vecka sedan började leveranserna av sockerrör till Addax etanolfabrik i Sierra Leone. Häromdagen började den första etanolen att rinna till. El produceras också sedan några dagar för leverans ut på nätet. Därmed har Västafrikas första stora biodrivmedelsprojekt passerat flera milstolpar. Bolaget har visat att det går att göra etanol och biokraft i ett av världens minst utvecklade länder.

Jag har tillbringat en vecka i Sierra Leone för att studera Addax-projektet på plats. Det här projektet används av ett antal miljö- och människorättsorganisationer som typexemplet på ”land-grabbing” och biobränsleproduktion som konkurrerar ut matproduktion. Jag ville se med egna ögon vad som sker.

Addax etanolfabrik ligger omkring 15 mil in i landet, intill en flod som har vatten året runt, i närheten av provinshuvudstaden Makeni. Det område som Addax från början var intresserade av att utnyttja var på omkring 55 000 hektar. Idag har ytan krympt till omkring 25 000 hektar, varav 10 000 hektar har planterats eller kommer att planteras med sockerrör. Odlingen sker i stora cirkelrunda fält på 50 – 70 hektar, som under regnperioden klarar sig med regnvatten, men som under den torra perioden får bevattning från floden, med hjälp av så kallad center-pivot-bevattning. Man kan skörda omkring 100 ton sockerrör per hektar. Skörden sker både maskinellt och manuellt.

Med 100 ton gånger 10 000 hektar blir den samlade skörden omkring 1 miljon ton sockerrör om året. Det ger i sin tur en produktion av 90 000 ton etanol och 32 MW el, varav hälften behövs för de egna behoven (fabriken och bevattningen), medan hälften kan säljas ut till nätet. Addax är därmed en betydande elproducent i landet, som har ett mycket outvecklat elsystem.

Addax har idag drygt 2000 anställda, som jobbar främst med skörden och transporterna. Det behövs också en hel del folk för bevakning – stölder är ett stort problem.
I området finns 54 byar med en befolkning på 25 000 personer. Man kan jämföra området med en svensk storkommun, både i yta och befolkning. Addax ger alltså arbete åt en betydande del av den vuxna befolkningen, men det finns också en stor grupp som inte fått jobb.

Byarna och markägarna får kompensationer för den mark som tagits i anspråk baserat på ett 50-årigt arrendeavtal. Hälften av ersättningen går direkt till de enskilda markägarna i byarna. 20 procent går till distriktet, 20 procent går till ”hövdingedömet” och 10 procent går till den centrala regeringen.

Som kompensation för de marker som används för odlingarna har byborna också fått hjälp med att förbättra jordbruket på de egna markerna – intill och mellan sockerrörsfälten. Addax har ordnat jordbruksutbildning, där 60 procent av deltagarna är kvinnor, och hjälper till med plöjning och harvning av fälten, och har de första åren bjudit på förbättrat utsäde och gödsel. Det som odlas är främst ris, och avkastningen har ökat betydligt. Det finns mer mat idag i området än innan Addax kom. Det senaste projektet handlar om att etablera köksträdgårdar för att få mer grönsaker i kosten.

På en vecka hinner man inte sätta sig in i allt, och det är svårt för en utomstående att värdera det man ser. Men några saker är säkra:

  • Folk i området har mer kontanter – mycket mer kontanter, genom löner från Addax och genom arrenden. Det har lett till att man bygger nya hus och förser gamla hus med bättre tak av plåt.
  • Det finns mer mat i området än förut, och ett stort antal bönder har lärt sig mer om modernare jordbruksmetoder.
  • Hälsoläget har förbättrats, men det har det också i landet som helhet, bland annat genom olika kampanjer för vaccinering, vattenrening, utdelning av myggnät och malariamediciner, etc. Allt fler kvinnor föder sina barn på klinik eller med hjälp av en utbildad barnmorska.
  • Det finns ett modernt vägnät i området, byggt för Addax interna transporter, men till nytta för alla.

De pengar som kommer in kommer också att göra det möjligt för en del familjer att ge sina barn en bättre utbildning.

Addax används av en del internationella organisationer som bevis på hur afrikanska länder utnyttjas av internationella bolag med land-grabbing och konkurrens om marken som följd, något som sägs leda till att matförsörjningen hotas för den lokala befolkningen. Man påstår att de lokala bönderna endera blir lottlösa eller får en spottstyver, medan vinsterna hamnar i i-länderna, i Addax fall i Schweiz, där ägaren sitter. Den kritiken är orättvis och sakligt felaktig. Båda parter tjänar på investeringen. Outnyttjad mark kommer till användning för att ge biobränslen som ersätter fossila bränslen. Inkomster hamnar i Sierra Leone (och Schweiz) istället för i oljeproducerande länder.

Problemet är inte Addax-projektet finns, utan att det finns så få projekt som Addax. Den osakliga kritiken riskerar att stoppa många liknande projekt.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer