Tillbaka

Klimatpolitik kräver demokrati, inte förmyndarskap

Den 24 januari pulicerade 87 så kallade influencers en anmärkningsvärd debattartikel i Expressen med budskapet att vi måste avskaffa den normala demokratin för att ändra våra klimatkatastrofala vanor.

Rubriken var: ”Kör över vårt folk Löfven – klimatet måste räddas”. Inför klimatmötet i Katowice i höstas skrev filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö en debattartikel i DN där han krävde en ”global despoti” för att hantera klimatfrågan. Bägge utspelen bygger på en felaktig elitistisk grundinställning, som tyvärr ofta fått fotfäste i miljörörelsen, en föreställning om att det finns en självklar kunskap om de miljömässiga sambanden som tar över demokratin.

Det är ett farligt resonemang, som i sin yttersta konsekvens ger eko-fascism. Det vill vi inte. Tvärtom. Klimatpolitiken måste vara demokratiskt förankrad för att fungera. Det visar inte minst de senaste månadernas utveckling i Frankrike.

I förra söndagens Svenska Dagbladets kulturbilaga fanns en mycket välskriven femsidig genomgång av journalisten Lars Berge, som kartlägger en del av detta ekofascistiska tänkande under 1900-talet. Obehaglig läsning, som borde vara obligatorisk för alla miljövänner som drömmer om klimatmässig despoti.

Vad är en influencer? Jag vet inte om det finns en bra definition på detta nya begrepp. Men jag tror att det är en person som tagit som sin uppgift att främst via sociala media påverka allmänheten. Influencrararna (precis som andra ord som förses med engelsk s-plural omöjligt att hantera grammatiskt och sätta i bestämt plural) jobbar inte minst med att ”knuffa” folk, eller med ett annat innebegrepp: nudging. Det handlar alltså om vad man bör göra, som människa och konsument. I botten finns alltid ”kunskaper” av olika slag, som i bästa fall bygger på genomarbetad vetenskap, i sämsta fall ganska svagt underbyggda föreställningar om vad som är rätt och fel.

De 87 har enligt egen utsago 2,1 miljoner följare som lyssnar på vad de skriver och säger. Så här beskriver de, förenklat, vad man själv kan göra:

”Vi väljare gör vad vi kan. Vi återvinner, tackar nej till plastpåsar och dricker ekologisk mjölk. Vi elcyklar, Blocketfyndar och blir flexitarianer, vegetarianer och veganer.” Just så, förändrad livsstil.

Det är naturligtvis inget fel i att ändra personlig livsstil och att påverka andra att göra detsamma. Konsumtionsmönstren har stor betydelse. Felet är föreställningen att det finns en given, enda lösning, och att någon diktatoriskt ska besluta om att införa denna enda lösning.

Plastpackad paprika som borde förbjudas av klimatdiktator Stefan Löfven.

Plastpackad paprika som borde förbjudas av klimatdiktator Stefan Löfven.

Längre ner i debattartikeln kräver man att denne någon, statsminister Stefan Löfven, ska besluta om att ”oekologisk potatis” och ”styckförpackade paprikor i plast” ska förbjudas. Tillsammans med allt annat som är fel ur klimatsynpunkt, får vi förmoda.

Problemet är bara att vi inte ens i de här detaljerna kan säga vad som är självklart rätt.

Den ekologiska potatisen ger lägre skörd per hektar, därmed större klimatavtryck, säger en aktuell forskningsrapport. Det kan ifrågasättas, men det finns inget entydigt rätt och fel. Samma sak med plasten: att packa vissa grönsaker i plast ger längre hållbarhet och mindre matsvinn. Plats kan vara både klimatsmart och klimatskadligt. Och plast kan tillverkas av både fossil och förnybar råvara, kan återvinnas och bli klimatsmart el och fjärrvärme.

Vad ska den nya klimatdiktatorn Stefan Löfven grunda sina förbud och regleringar på? Vilka forskningsrapporter ska vara grunden? Ska IVL:s och Chalmers livscykelanalyser upphöjas till lag utan att riksdagen får ta ställning?

De 87 influencrarna rör sig på vardagligt svenskt plan, som inte behöver kännas som ett grundläggande hot mot demokratin. Vem skulle inte kunna acceptera att Stefan Löfven och några andra partiledare under ett par år bestämde på egen hand, för allas vårt bästa? Sedan kan vi ju återgå till demokratin igen, eller?

Värre är det med Torbjörn Tännsjö. I hans debattartikel är utgångspunkten att klimathotet är så överhängande och tiden så knapp att det krävs radikala ingrepp, och då måste vi ge upp demokratin. Så här skriver han:

Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över. Demokratin får komma sedan.

Den största bristen i hans resonemang är att han inte visar hur denna kupp ska ske. Ska FN:s säkerhetsråd genomföra kuppen, eller G7 eller G20? Räcker det att USA:s och Kinas ledare tar kommandot och tvingar alla andra länder till underkastelse? Just nu känns det inte så troligt.

Mönstret går igen. Lars Berges artikel i Svenska Dagbladet 3 februari ger några exempel på ledande ekologer och naturvetare som under 1900-talet argumenterat för drastiska politiska lösningar på ”vetenskaplig grund”. Konrad Lorentz, ledande etolog, nobelpristagare och miljödebattör, såg storstädernas myller och dekadens som ett sjukdomstillstånd, och ansåg att den moderna människan alltmer förlorade sina naturliga instinkter. När man rotar i hans förflutna kan man hitta texter från 1940 där han argumenterade för att undermåligt människomaterial skulle rensas bort.

Dykaren, marinbiologen och miljöinfluencern Jacques-Yves Cousteau sa i en intervju i en tidning utgiven av FN 1991 följande: ”Världens befolkningsmängd måste stabiliseras, och för att göra det behöver vi eliminera 350 000 människor dagligen”. Han var övertygad om att världsbefolkningen behövde reduceras med en miljard på kort tid för att klara miljöutmaningarna. Sannolikt var det andra än han själv som skulle ”elimineras”.

Då var det befolkningsexplosionen, på 30-talet var det folkstammens degenerering, idag är det klimathotet, som används som argument för att kasta demokratin åt sidan. De som argumenterar för den ”nödvändiga diktaturen” har det gemensamt att de är övertygade om att det finns en bästa väg framåt som befolkningen i gemen inte förväntas acceptera. Att det måste ske stora ting snabbt, utan folklig förankring. Att det krävs ett förmyndarskap från en överhet som vågar ta de drastiska besluten utan att fråga sina väljare om godkännande.

Jag tror att det är precis tvärtom. De stora förändringarna som måste genomföras under de närmaste årtiondena måste vara förankrade i folkopinionen. Det kommer att krävas mer demokrati, inte mindre, och mer fungerande marknadsekonomi, inte mindre. Det senare påpekas också av Erik Zsiga på Svenska Dagbladets ledarsida 2 februari.

Mer debatt och opinionsbildning (där har våra influencers en uppgift), och mer forskning, men också mer ifrågasättande av forskning. Också de självklara standardsvaren och lösningarna måste ifrågasättas.

Framför allt måste folket vara med på förändringarna. President Macron stötte på motstånd när hans regering höjde koldioxidskatten – ett nödvändigt beslut som borde genomföras i alla länder. Men småföretagare, bönder och landsbygdsbor var inte med på noterna. Förankringen av politiken hade inte fungerat, och politik utan förankring fungerar inte i en demokrati. Men alternativet heter inte diktatur. Och inte heller gatans parlament. Idag stiger Macrons popularitetssiffror igen, när folk börjar förstå vad han vill åstadkomma.

/Kjell

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer