Vardagens värmehjältar

Vi har utgått från statistik och databaser från Svensk Fjärrvärme och Energimarknadsinspektionen. Bägge samlar fakta per fjärrvärmenät, inte per värmeverk. Alla anläggningar och fjärrvärmesystem finns inte heller med i dessa två databaser, så vi har jagat fram en del ytterligare, men säkert inte hittat alla som producerar biovärme för försäljning.

Gränsen neråt för fjärrvärme är flytande. Enligt lagen är det fjärrvärme så snart man producerar i ett nät för flera kunder. En stor gård som har kulvertar med värmerör från sin panna till ett par grannar sysslar alltså enligt lagens bokstav med fjärrvärme. Det är tur att man aldrig genomförde de idéer om prisreglering som föreslogs för ett par år sedan. Det hade säkert gjort en mängd småskuttare inom biovärmen till lagbrytare, alternativt öppnat för en hel del nytt byråkratiskt krångel.

Vi har hittat 290 fjärrvärmesystem som levererar mer än 10 GWh (gigawattimmar) biovärme om året. De minsta är nät på orter som Boliden, Vagnhärad och Färila. Det största nätet är Fortums nät i Stockholm, som levererar nästan 4 TWh biobaserad värme till stockholmarna, från flis, pellets, returträ, avfall, biooljor, ja till och med olivkärnor. Nätet får också värme från värmepumpar, spillvärme och kol, men det har vi inte tagit med på kartan – för den handlar bara om biovärmen.

Vi har inte heller tagit med indirekt biovärme, spillvärme från biobaserad industri. På orter som Piteå, Varberg, Skärblacka och Sölvesborg kommer värmen till största delen från orternas massabruk. En stor del av det som i statistiken kallas spillvärme är biobaserad och borde egentligen vara med på vår karta. Det kanske vi kan ordna till nästa år, om vi gör en ny karta då.

Vad menar jag med vardagens värmehjältar? I nästan varje kommun med ett biobränsleeldat värmeverk finns det någon eller några personer som tagit initiativ och byggt upp verksamheten. De har övertygat sin omgivning om att det är en bra idé att bygga fjärrvärme och ta vara på de lokala bränslena från skogen. För det mesta har det nog varit tjänstemän inom kommunens tekniska förvaltning, de som sysslar med VA och renhållning, som drivit på. Det kan också ha varit framsynta politiker, kommunalråd eller fullmäktigeledamöter som motionerat. I flera fall har lokala skogsägare och bönder skapat värmebolag. Ett par sådana exempel är Pålsboda Bioenergi och Lekebergs Bioenergi, både i Närke. Funäsdalen, Töcksfors, Löderup, Fårösund och Åstorp är andra orter där lokala entreprenörer tagit ledningen. Flera kommunala energibolag har systematiskt utvecklat fjärrvärmen på mindre orter. Vimmerby Energi & Miljö är ett bra exempel. Bolaget har byggt nät i Södra Vi, Frödinge, Storebro och Gullringen. Därefter har man byggt ett kraftvärmeverk i centralorten för att också producera biokraft. Att bygga fjärrvärme är smart energianvändning, men har aldrig omgetts med någon yttre glans av det slags som solceller och vindkraftverk begåvats med. Att gräva ner rör är en verksamhet för ”grabbar och gubbar”. De som jobbat också slitit praktiskt med detta är de verkliga vardagshjältarna. Liksom alla entreprenörer och chaufförer som jobbar långa arbetspass för att få fram bränslet.

Omvandlingen av den svenska värmeförsörjningen under de senaste trettio åren är den kanske största klimatinsatsen av alla. Den har reducerat våra utsläpp av fossil koldioxid från uppvärmning till ett minimum. Dessutom har den skapat en massa jobb inom skogsbruket och transportsektorn, förutom på värmeverken och energibolagen.

Det finns fortfarande en del kvar att göra. Utbyggnaden fortsätter på en del ”vita fläckar” på kartan. Neova bygger ut i Östhammar, E.on och andra aktörer bygger ut i Stockholms norra förorter. I Trelleborg har man de senaste åren byggt ett helt nytt nät. Och jag såg att en miljöpartist i Gnosjö motionerat i fullmäktige om att också Gnosjö kommun borde ha fjärrvärme. Det borde man ha ordnat för länge sedan eftersom Gnosjö ligger mitt i de småländska skogarna och torvmarkerna.

Om ett par veckor får ni kartan i brevlådan, om ni hör till tidningen Bioenergis läsare. Den kommer även att publiceras på tidningens webbplats. 

/Kjell