Trams om proteinfoder från Stiftelsen Lantbruksforskning
Med hjälp av globala modeller kan man bevisa nästan vad som helst. Det har vi tidigare sett i debatten kring ILUC (Indirect Land Use Change). Där har modellkörningarna nu lett till att EU stoppar all expansion för användning av biodrivmedel från åkergrödor. Nu görs liknande studier kring proteinfoder, och resultaten är minst lika märkliga, och motsägelsefulla.
Skriften Nytt från Stiftelsen Lantbruksforskning nummer 3 2014 har följande rubrik: ”Närodlade proteinfoder kan öka avskogningen”. Där redovisas resultat från ett projekt som Stiftelsen stödjer. Resonemanget går så här:
Dagens djurproduktion bygger till stor del på foder som innehåller importerat sojaprotein, som ofta kommer från Latinamerika. Man skulle kunna ersätta sojaimporten med odling av nordeuropeiska ärtor och raps. Det här närodlade alternativet skulle ge 5 – 10 procent lägre direkta utsläpp av växthusgaser. Men om man utvidgar analysen kan det bli större indirekta utsläpp av växthusgaser genom avskogning. Detta märkliga resultat, när man ersätter soja från Brasilien med ärtor och raps från Europa, beror på att medelavkastningen är lägre för de europeiska proteingrödorna än för sojabönorna. Det betyder att det går åt mer mark, vilket i sin tur leder till mer avskogning på marginalen, när man matar in den ändrade produktionen i en global modell.
Så fungerar nämligen de globala ekonometriska jordbruksmodellerna. Om man använder mer mark på en plats tränger man undan annan odling och i slutändan ryker skogen – i Latinamerika eller i Ryssland eller någon annanstans.
Det gör detsamma om man faktiskt odlar något som direkt ersätter en produkt från Brasilien som odlas i kanten av Amazonas regnskog. Enligt Nytt från Stiftelsen Lantbruksforskning skulle utsläppen globalt öka med 3 – 11 procent om vi odlar ”närodlat” proteinfoder.
Det här är förstås trams, och bara ett bevis för att teorin och/eller modellerna är fel. Om vi odlar mer raps och ärtor i Europa så sker den odlingen, eller den odling den ersätter, främst på mark som tagits ur bruk – träda eller övergiven åker. Enbart i Öst- och Centraleuropa finns det över 50 miljoner hektar övergiven åker. Det har vi skrivit om tidigare i den här bloggen. Men troligen kommer inte de här markerna med i modellen, eller också hamnar de långt ner i prioritet. Det är vanligt att modellerna bara innehåller kategorierna skog, gräsmark och åkermark, och att det inte finns någon separat kategori för ”icke brukad åker”. Dessutom utgår modellerna från att sambanden i framtiden kommer att vara desamma som de varit ”historiskt”, dvs för ett antal år sedan, grundat på den statistik som finns.
När det gäller avskogning i Amazonas har siffrorna snabbt blivit inaktuella, eftersom avskogningen i Brasilien minskat med 75 – 80 procent under de senaste tio åren. Modellberäkningarna är dessutom ofta ofullständiga. De fångar inte in hela verkligheten. I det aktuella fallet har man till exempel inte tagit med produktionen av vegetabilisk olja. När man odlar raps är ju oljan huvudprodukten och foderkakan en biprodukt. När man odlar soja är proteinet huvudprodukten, men man får också en hel del olja, som biprodukt. Både rapsoljan och sojaoljan används som biodiesel, och kan ersätta fossil diesel. Därmed minskar utsläppen av växthusgaser högst betydligt. Allra mest om man odlar raps. Detta finns över huvud taget inte med i beräkningarna av utsläppseffekter av de olika alternativen!
För att ta reda på lite mer fakta i målet bad vi en av forskarna att skicka oss de vetenskapliga uppsatserna och rapporterna. Det visade sig då att de två rapporter som finns ger helt motstridiga resultat. I den ena blev det mindre utsläpp av växthusgaser från förändrad markanvändning vid närproduktion (raps och ärtor) än vid import av soja. Det gällde både vid mjölkproduktion och vid grisproduktion.
I den andra uppsatsen kunde man med modellkörningen visa att det blev ett ökat utsläpp av växthusgaser med 84 miljoner ton CO2 i EU om man ersatte all importsoja med närodlade proteingrödor. Det är en utsläppsvolym som är mycket större än hela Sveriges utsläpp av växthusgaser (!). Resultaten går alltså i helt olika riktning, och det är bara det ena resultatet som redovisas i Nytt från Stiftelsen Lantbruksforskning – det resultat som visar att det inte lönar sig att odla raps och ersätta soja. Förklaringen de olika resultaten beror på olika antaganden om rapsavkastningen.
Det stora problemet just nu är inte att vi kommer att odla raps med låg avkastning som ger avskogning i Brasilien. Det stora problemet är att den europeiska biodrivmedelsproduktionen sätts på sparlåga, trots att det finns mycket ledig mark att odla på och stora möjligheter att öka avkastningen, både i Europa och i Latinamerika. När man inte kan producera rapsdiesel och drar ner på produktionen av veteetanol minskar också produktionen av inhemskt proteinfoder.
Om vi använder våra åkrar i Europa till att producera istället för att lägga dem i träda så får vi både livsmedel, foder och energi, ofta från samma grödor. Hur man ska kunna göra detta på ett optimalt och ekonomiskt klokt sätt så att det ger jobb på den europeiska landsbygden borde Stiftelsen lantbruksforskning se till att det forskas kring. Och det borde man ägna sig åt både på Chalmers, SIK och SLU. Och de bondepengar som används till forskning borde användas till detta och inte till tramsforskning om indirekta markeffekter.
/Kjell