Ska Sverige elda sopor åt hela Europa?
Norrbottens-Kuriren hade häromdagen en sammanställning av hur mycket sopor som eldas i kraftvärmeverken i Kiruna och Boden. Bägge städerna har sedan många år fjärrvärmeverk för avfallsförbränning. De ger värme och el på ett rationellt sätt, och tar vara på energin i avfall av det slag som inte kan återvinnas på annat sätt. Det är utmärkt. Men en mycket stor del avfallet som eldas i Boden och Kiruna kommer inte från Norrbotten, utan från grannländerna, mest från Norge.
Man kör faktiskt hushållsavfall för förbränning ända från Kirkenes i nordost (intill gränsen till Ryssland vid Ishavet) och från Mo i Rana i väster, ute vid Atlantkusten. Det är transportsträckor på i vissa fall 50 – 70 mil. Sammanlagt tog Boden emot 27 200 ton avfall från Norge 2014, enligt tidningen, och Kiruna 46 000 ton. Förklaringen till detta är att Norges fjärrvärme är mycket lite utbyggd. De flesta hus värms istället med elvärme. I norra Norge finns inga värmeverk för avfall – det nordligaste ligger i Trondheim.
Importen av sopor från Norge har pågått under ganska lång tid, och är en bra affär för de inblandade värmeverken. Bodens Energi får, enligt Norrbottens-Kuriren, 500 kr per ton för att ta hand om norskt avfall. Man kanske inte kan säga så mycket om att vi svenskar hjälper norrmännen att lösa ett miljöproblem. Vi får i gengäld billig fjärrvärme.
Men hur vänliga ska vi vara mot övriga Europa? Är det rimligt att Sverige eldar sopor åt alla som inte byggt egna sopvärmeverk? Och hur länge ska de svenska producenterna av skogsbränslen sitta still i båten när floden av sopor och returträ väller in över landet och slår ut de inhemska bränslena?
Handeln är fri, och varje värmeverk försöker hitta så billigt bränsle som möjligt. Man ska inte moralisera över den som bara försöker se om sitt hus och stärka sin ekonomi.
Men samtidigt: nog känns det lite märkligt att det kommer båtar med avfall in i Mälaren till Västerås och in i Vänern till Lidköping med sopor från Storbritannien eller andra EU-länder, samtidigt som groten ligger och ruttnar på våra hyggen till ingen nytta? Och detta samtidigt som man fortsätter att elda kol och naturgas i de länder som exporterar sina sopor.
Bakgrunden till den ökande importen av avfall och returträ är flerfaldig:
- Skärpt avfallslagstiftning i EU. Ett nytt avfallsdirektiv med samma inriktning som vår egen lagstiftning, med syfte att öka återvinning av material och energi och sluta ta avfallet till soptipp.
- Starka styrmedel i Sverige. Koldioxidskatt på värme som skapat en stor marknad för värme som inte är baserad på fossila bränslen.
- Väl utbyggd fjärrvärme. Alla svenska städer och större tätorter har fjärrvärmenät och värmeverk, som behöver bränsle.
- Motstånd mot avfallsförbränning i många länder. Fortfarande finns det stort motstånd hos allmänheten och miljöorganisationer mot avfallsförbränning i de flesta länder, som stoppar och fördyrar byggen av anläggningar för el- och värmeproduktion från avfall. Lösningen blir istället export av avfallet. Man har inte uppmärksammat att avfallsförbränning idag kan ske med extremt låga utsläpp och att dioxinfrågan är löst om man använder rätt eldnings- och reningsteknik.
När det gäller den sista punkten, om miljöopinionen, har vi i Sverige kommit längre. Här finns generellt en förståelse för att mycket avfall måste förbrännas sedan man tagit ut allt det som går att återvinna som material eller som råvara för biogas. De flesta lyssnar också på sakliga argument om den teknik som finns för rening av utsläpp och modern eldningsteknik. Men också i Sverige går det att dra igång motståndskampanjer mot avfallsförbränning. Den lokala naturskyddsföreningen i Täby har till exempel lyckats stoppa ett tilltänkt kraftvärmeverk för returträ och verksamhetsavfall som skulle placeras vid en tidigare soptipp.
Systemfelet är inte att vi svenskar eldar avfall. Det måste vi ta hand om. Åtminstone vårt eget. Felet är att andra länder inte tar hand om sitt eget avfall utan ofta löser problemet genom att exportera det, och att politiker och energiföretag inte klarar att ta debatten med lokala miljöopinioner. Ett systemfel finns också i miljörörelsen som inte klarar att väga olika miljömål och miljöåtgärder mot varandra. Vi kan drömma om ett samhälle utan avfall, men sanningen är att vi under överskådlig tid bara kan hoppas på ett samhälle med något mindre avfallsvolymer. Vi kan vända avfallstrenden, men vi kan inte tänka bort avfallet, hur gärna vi än vill. Och det betyder att avfallet måste tas om hand på bästa sätt, och att vi måste ta vara på energin, som till stor del har förnybart, biogent ursprung. Den insikten måste finnas i alla städer och provinser runtom i Europa, och på varje ort borde man kunna ta hand om och utnyttja sitt eget avfall på samma sätt som man renar sitt eget avloppsvatten.
/Kjell