Risk för gröna bubblor när politiker ska välja teknik

Men att exemplen är dåliga betyder inte att han har fel i sak. Risken för nya gröna bubblor är mycket stor nu när vi måste vidta omfattande åtgärder för att snabbt minska mänsklig klimatpåverkan. Det kan lätt bli fel när politiker börjar lägga sig i teknikval istället för att arbeta med generella styrmedel.

Biträdande professor Christian Sandström vid Internationella handelshögskolan i Jönköping har utvecklat sina tankar dels i en artikel i Ekonomisk Debatt, dels i en rapport som getts ut av ”Kommissionens för skattenytta”, dels i en artikel i Tidningen Näringsliv.

Fel lösningar kostar

Han varnar för det han kallar ”gröna bubblor”, tekniska lösningar som får starkt stöd av politiker och leder till omfattande felinvesteringar. Han menar att det finns ett systemfel när man okritiskt satsar stora summor av statliga eller kommunala pengar på tekniska lösningar som visar sig inte hålla.

Uppkomsten av bubblor beror inte minst på optimistiska antaganden av forskare och privata aktörer som drar med sig politiker och anslagsgivande myndigheter.

”Experterna” har ett kunskapsövertag gentemot den politiska nivån och övertygar politikerna om att öppna slussarna för pengar. Förekomsten av många olika kanaler underlättar penningflödet; Sandström nämner EU-fonder, Energimyndighetens forskningsmedel, Vinnova, Sida med flera.

Han kunde också ha nämnt Klimatklivet och Industriklivet. Han skriver: ”Det uppstår en kunskapsasymmetri där ingen klarar av att ställa de kritiska frågorna”.

Hårt vinklad analys

Jag tycker att Christan Sandström har rätt i en grundläggande mening. Men hans analys är alltför hårt vinklad. Han hör till en ekonomisk skola som anser att staten ska lägga sig i så lite som möjligt – det vittnar utgivningen hos Kommissionen för skattenytta och Ratio om. Själv tycker jag att staten ska lägga sig i, men det måste ske på rätt sätt och med lagom mycket stöd.

Från Svebios sida hävdar vi att statens huvudsakliga styrmedel måste vara generella styrmedel som skatter och avgifter, kombinerade med miljöregler som gäller lika för alla aktörer.

Valet av tekniska lösningar ska lämnas till marknaden, det vill säga, till producenter och konsumenter. Det kan handla både om teknik för förnybar och fossilfri energiproduktion och lösningar för effektivare användning. Lösningarna måste konkurrera på en fri marknad och politikerna bör så lite som möjligt välja teknik.

Allt kan ej lämnas till marknaden

Men den linjen kan inte drivas in absurdum. Man kan inte lämna allt till marknaden eftersom den domineras av etablerade företag och inte sällan av gårdagens tekniska lösningar. Det finns mycket starka intressen som slår vakt om gjorda investeringar och vinster, och vill hålla nya konkurrenter borta.

Många nya tekniker som bevisats fungera bra i laboratoriemiljö och i pilotprojekt är dyra att introducera i stor skala. Det behövs samhälleligt stöd inte bara för forskning utan också för demonstration och marknadsutveckling, för att visa att tekniken fungerar i full skala och att slutprodukten kan efterfrågas på marknaden.

Svårigheten är att bestämma hur mycket sådant stöd som ska ges och hur man ska välja vem eller vilka som ska få detta stöd med skattemedel. Det gäller i hög grad i Sverige, men alltmer också på EU-nivå.

Tre gröna bubblor

Christan Sandström tar upp tre exempel på gröna bubblor. Tyvärr handlar alla tre om bioenergi, och man skulle lätt kunna avfärda hans skriverier som ytterligare inslag i kampanjen mot bioenergi, som i dag drivs hårt från både miljöorganisationer och vissa medier. Det vore illa om vi också får breda och osakliga angrepp på bioenergin från näringslivskretsar och marknadsliberala tankesmedjor.

Sandströms exempel gäller ”etanolbilsbubblan”, Gobigas i Göteborg och Sekab (skogsbaserad etanol och etanolproduktion allmänt). Det sakliga underlaget är i alla tre fallen ganska svagt och Sandströms referenser är till stor del egna tidigare rapporter och artiklar samt uppgifter i massmedier, som ibland gränsar till hörsägen.

Det ger inte något seriöst intryck. Jag skulle kunna argumentera mot hans verklighetsbeskrivning i alla tre fallen, men det avstår jag från.

Jag kan istället hålla med om vissa gemensamma huvuddrag för alla tre fallen:

•  Den entusiasm som byggs upp kring en viss teknik, både från forskning, politiker, myndigheter – och medier.
•  Det relativt stora penningflöde som mobiliseras under kort tid, inte minst av skattemedel.
•  Bristen på kritisk granskning och kravet på att alla ställer upp ”för den goda saken”.

När det gäller Sekab och Gobigas måste man också fundera på vilken roll kommunägda företag kan och bör ha, även om man måste inse att de stora kommunägda energiföretagen också är ledande aktörer inom energibranschen och måste kunna spela en aktiv roll också inom teknisk utveckling.

Felsatsningar inom energipolitiken

Min främsta kritik mot Sandström är att han med en biblisk referens ”ser grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget” (Matteus 7:3 och Lukas 6:41, gamla bibelöversättningen). Det finns naturligtvis felsatsningar inom bioenergisektorn, men det finns lika bra eller bättre exempel inom andra delar av energipolitiken.

Jag tänker exempelvis på den svenska tungvattenlinjen inom kärnkraften som ledde till ”världens enda oljeeldade kärnkraftverk” Marviken utanför Norrköping, ett praktfullt teknisk fiasko med skattemedel.

Många har ifrågasatt hela den svenska kärnkraftsatsningen, som byggde på en kraftig övertro på elektrifiering och orealistiska elprognoser parade med underskattning av kostnader, miljö- och säkerhetsrisker.

I slutändan måste elöverskotten dumpas i massiv utbyggnad av elvärme, som gett en bestående obalans i det svenska elsystemet. Kärnkraftsatsningen var ett politiskt projekt där riksdagen anslog pengar till utbyggnaden som i till största delen genomfördes av statliga Vattenfall och kommunala Sydkraft.

Risker med gröna bubblor

Sandström borde också fokusera på vilka risker det finns att vi i dag blåser upp nya gröna bubblor.

Jag kan bjuda på tre förslag: vätgasen, den totala elektrifieringen av bilflottan och de små modulära reaktorerna. I alla tre fallen drivs en ensidig politik för att främja viss teknik. Det sker både med löften om massiva subventioner, kreditgarantier och ändrad lagstiftning som bland annat kommer gå ut över miljöhänsyn.

I alla de här fallen gäller samma karaktärsdrag som Sandström pekar på:

•  Entusiasm för en viss teknik.
•  Mobilisering av stora penningflöden – i huvudsak skattepengar.
•  Avsaknad av oberoende kritisk granskning. Ofta också avsaknad av realistiska ekonomiska kalkyler.

I botten finns också elprognoser som inte ifrågasätts av någon.

De nya projekten ska, precis som den tidigare kärnkraftsutbyggnaden, till stor del genomföras via statliga bolag, som LKAB, SSAB och Vattenfall.

Samma politik i andra delar av världen

Samma politik drivs i USA och i EU, och de svenska politikerna hakar okritiskt på. I USA har man svårt att införa starka ekonomiska styrmedel, som koldioxidskatt och utsläppshandel, på grund av motståndet mot nya skatter.

I EU kombineras subventionspolitiken dessbättre med utsläppshandel, som nu stärks och vidgas till fler sektorer. Men subventionspolitiken och den direkt politiska styrningen av teknikvalet får samtidigt allt större betydelse.

Politikerna vill detaljstyra vad som är ”god grön teknik” och vad som inte är det. Vi ser det i taxonomin, där man på alla områden vill gynna el och vätgas och missgynna biobränslen.

Nya bubblor med el och vätgas

Både i Nordamerika och i Europa är det nu bara el och vätgas som gäller. Alla springer åt samma håll, och ingen vågar ifrågasätta. Risken för nya och mycket kostsamma gröna bubblor är mycket stor.

Det finns gott om områden för fortsatt granskning och forskning av Internationella handelshögskolan i Jönköping liksom för Kommissionen för skattenytta.

// Kjell Andersson