Pris på koldioxidutsläpp – tre kvinnor tar täten

Det ägnades till en del åt ”carbon pricing”. På plats fanns den svenska finansministern Magdalena Andersson, som bland annat deltog i en paneldebatt om koldioxidbeskattning. Under mötesveckan hölls också ett invigningsmöte för Carbon Pricing Leadership Coalition, CPLC, där Sverige också är aktiv medlem. Den franska miljöminister Ségolène Royal är en av CPLC:s två ordförande. Bakom mycket av aktiviteten kring koldioxidbeskattning ligger Internationella Valutafonden IMF:s generalsekreterare Christine Lagarde.

Tre kvinnor spelade alltså huvudroller när koldioxidskattefrågan sattes högt på dagordningen vid Världsbankens vårmöte. Man hittade inte mycket texter på de svenska tidningarnas näringslivssidor om detta. Men tids nog lär också ekonomijournalisterna fatta vad som är i görningen.

Att Sveriges finansminister spelade en huvudroll i sammanhanget och deltog i en paneldebatt om koldioxidprissättning med Världsbankens chef Jim Yong Kim och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon är förstås ingen slump. Sverige har världens särklassigt högsta koldioxidskatt. Den har pressat ner användningen av olja i de flesta samhällssektorer och minskat utsläppen av koldioxid. Det som borde intressera de flesta ekonomer och finansministrar är att detta gjorts utan att den svenska ekonomin blivit lidande. Det var just detta som var temat för Magdalena Anderssons framträdande. I den internationella debatten om pris på koldioxid oroar man sig ofta för ”carbon leakage”. Termen betyder att verksamheter flyttar när man inför skatten, och att utsläppen istället sker någon annanstans. I värsta fall blir utsläppen större, eftersom man använder mindre effektiv teknik, underförstått i ett ”mindre utvecklat land”.

Det är inte sannolikt att den svenska koldioxidskatten lett till så mycket ”carbon leakage”. Vi har i första hand ersatt olja i uppvärmning och i processer i branscher som inte så lätt flyttar. När värmeverken belastas med koldioxidskatt kan de knappast flytta utomlands; värmekunderna finns ju på hemorten. Men visst händer det att företag lägger ner när kostnaderna blir för höga. Kanske är det snarare en brist på anpassningsförmåga än på den höga skatten. Energikostnaden är sällan en stor kostnad jämfört med kostnaden för arbetskraft.

För den svenska ekonomin som helhet har BNP sedan 1990 ökat med mer än 60 procent i reala termer, samtidigt som utsläppen av växthusgaser minskat med 25 procent. Det betyder att utsläppen per BNP-krona minskat med 53 procent! Samtidigt har Sveriges befolkning växt med mer än en miljon invånare.

Nu följer Frankrike på samma väg, och belönas med ordförandeskapet i CPLC. Frankrikes karismatiska miljöminister Ségolène Royal delar ordförandeskapet med holländaren Feike Sijbesma, som är vd för Royal DSM, det statligt ägda kemi- och gruvkonglomerat som bland annat är delägare i den halmbaserade etanolfabriken i Emmetsburg i Iowa. Ségolène Royal kunde förstås berätta om den nya franska koldioxidskatten, som ligger på en relativt låg nivå, 14 euro/ton CO₂, men som ska höjas steg för steg under kommande år. Hennes budskap på Världsbanksmötet var att det behövs ett koldioxidpris på minst 30 dollar/ton CO₂ för att sätta fart på marknaderna. Det stämmer bra med den målsättning som fanns när ETS infördes i EU, den handel med utsläppsrätter som är unionens viktigaste klimatpolitiska styrmedel, men som just nu ger en kostnad på bara omkring 5 euro/ton.

Ségolène Royal kunde berätta om ett franskt initiativ att stötta upp ETS med ett gemensamt golvpris. Ett sådant golv finns redan i Storbritannien, och det innebär i praktiken att man ersätter ETS med en gemensam koldioxidskatt för alla de stora utsläppskällorna. Sverige måste förstås stötta Frankrikes förslag. Därefter gäller det att få så många som möjligt av EU:s medlemsländer att följa Sveriges och Frankrikes exempel och införa koldioxidskatt för alla sektorer utanför ETS. Finland, Norge, Danmark, Irland, Slovenien och Portugal har redan koldioxidskatt på olika nivåer. De flesta på alltför låg nivå. Men principen är det viktiga. När man väl infört skatten går det alltid att höja den senare.

Vid mötet i Washington kunde man redovisa att 40 länder och 23 provinser eller städer idag har någon form av koldioxidskatt. Dessutom finns utsläppshandel på fler håll. På Carbon Puls kan man löpande läsa om olika initiativ för att sätta pris på koldioxid. Där har man på senare tid bland annat kunnat läsa om att delstaten Washington i USA ska rösta om koldioxidskatt vid valet i november, och att provinsen Alberta i Kanada kommer att införa en koldioxidskatt. En sådan finns redan i grannen British Columbia. Att Alberta inför en koldioxidskatt, om än på låg nivå och med många undantag, är anmärkningsvärt med tanke på att Alberta är hem för tjärsandsutvinningen och bygger en stor del av sin ekonomi på fossila bränslen.

Initiativet till Carbon Pricing Leadership Coalition togs på Ban Ki-Moons klimatmöte i New York 2014, och planerna kungjordes vid klimatmötet i Paris. Nu har organisationen fått fast form, och ska arbeta med att stötta beslutsfattare i politik och företag som arbetar för att införa pris på koldioxidutsläpp. Tillsammans med Världsbanken och IMF kan det nu bli tryck i frågan på global nivå. Särskilt viktigt nu sedan Opec misslyckats med att införa utbudsbegränsning på oljan, och vi kan räkna med låga priser under lång tid.

/Kjell