Plastpåseskatt är symbolpolitik med begränsad miljönytta

Man kan på goda grunder ifrågasätta miljönyttan med att beskatta plastpåsar. Jag har skrivit om detta förr på Svebiobloggen, och argumenten är desamma nu som då. Dessutom tycker jag att man kan sätta ett stort frågetecken för hela idén om grön skatteväxling. Om skatten får avsedd verkan leder den ju till att skattebasen försvinner och att staten inte får in de pengar som behövs för att sänka andra skatter. Plastpåsar har blivit en symbol i miljöpolitiken. De anses vara ett miljöproblem i två avseenden:

• De skräpar ner.
• De förbrukar naturresurser och påverkar klimatet.

Regeringen motiverar beslutet om plastpåseskatt främst med en första punkten. Färre använda plastpåsar leder till mindre nedskräpning med plastpåsar. När det gäller den andra punkten är argumentet inte lika starkt, åtminstone inte i Sverige, eftersom en mycket stor andel av plastpåsarna idag görs av förnybar råvara, av eten från sockerrör. Dessutom görs allt fler plastpåsar av återvunnen plast.

Eftersom plastpåseskatten är lika för alla plastpåsar, vare sig de görs av fossil råvara eller av bioråvara eller av återvunnen plast, så kan man inte använda klimat- och resursargumentet. Och eftersom man så gärna vill ha en plastpåseskatt måste man istället använda minskad nedskräpning som skäl för skatten.

Hur är det då med nedskräpningen?

Håll Sverige rent ger varje år ut en rapport om nedskräpningen i Sverige. Den senaste heter Skräprapporten 2019. Den visar följande om nedskräpning med plast och plastpåsar:

• I större städer domineras nedskräpningen av tobaksrelaterat skräp. Fimpar och snus (portionssnus i plast) utgör 78 procent av alla skräp. Av 1 143 skräp på en viss yta stod fimpar för 762 och snus för 127, ”plast övrigt” för 51, godis-, glass- och snacksförpackningar för 29, cigarettpaket 9, men plastpåsar bara 2 stycken.
•  Om man räknar bort fimpar och snus stod plast för en tredjedel av det återstående skräpet. Plastpåsar finns inte med bland det vanliga plastskräpet. De dominerande plastskräpen är förpackningar för godis, snacks, mat och cigaretter.
• I mindre städer och tätorter är andelen plast större, men fortfarande dominerar fimpar och snus. I parker kan en stor del av skräpet kopplas till att man har picknick och lämnar förpackningar och annat efter sig. Ingenstans utgör plastpåsar en viktig del.
• När det gäller skräp på stränderna dominerar plast med hela 73 procent. Här finns två olika mätningar med delvis motstridiga resultat.

Dels finns en fördelning som säger att plastpåsar är den sjunde vanligaste typen av skräp. Fimpar ligger även på stränderna i topp. Mängden plastpåsar har minskat det senaste året, vilket möjligen kan bero på EU:s politik för att minska mängden plastpåsar. Mängden plastpåsar motsvarar 3,3 plastbärkassar per 100 meter strand.

Dels finns den plockanalys som gjorts i anslutning till den nordiska kusträddardagen. Den visar att rep i plast utgjorde hela 57 procent av allt ilandflutet avfall, följt av oidentifierade plastbitar 12 procent. Plastpåsar utgjorde bara en procent. Förutom repen var det också en hel del plastskräp från fisket – 4 procent nät och fiskelinor och 1 procent plast från hummertinor.

Bohuskusten är en av de värst drabbade kustområdena i Europa, mycket beroende på strömmar och vindförhållanden. Huvuddelen av skräpet kommer från andra länder än Sverige.

• Den ökande naturturismen ger allt mer skräp längs hårt utnyttjade vandringsleder. I Jämtlandsfjällen ökar skräpet, och det handlar främst om snus, godis- och snacksförpackningar.

Hur man än läser denna statistik är det omöjligt att dra slutsatsen att plastpåsar utgör någon betydande del av nedskräpningen. Kanske är det tvärtom. Den som har en plastpåse med sig kan lättare plocka upp och ta med sig skräpet efter en picknick.

Jag tror att den svenska modellen fungerar rätt bra. Vi använder en hel del plastpåsar för att ta hem mat och andra dagligvaror från livsmedelsbutiken och packar sedan våra sopor i plastpåsarna. Påsarna hamnar i sopförbränningen och blir el och fjärrvärme. Allt större andel av plastpåsarna görs av biobaserad plast (idag från sockerrör, i framtiden kanske från svensk skog). En del görs av återvunnen plast.

Varför ska vi betala nära två miljarder till statskassan för denna hantering?

Om kassarna nu blir väldigt dyra kommer de att minska i antal. Fler tar med sig en egen kasse, och fler kommer att ta papperskassar. Så långt är allt väl. Många kommer att köpa plastpåsar på rulle för att packa sopor (obeskattat?). Förbrukningen av plast minskar en del. Men nedskräpningen påverkas nog mycket lite eller inte alls.

Om man ska påverka nedskräpningen handlar det istället om att förmå tobaksindustrin att ta fram nedbrytbara cigarrettfilter (idag görs de av en typ av plast, cellulosaacetat) och plastfritt portionssnus. Man borde kunna förmå godistillverkarna att sluta med att förpacka sitt smågodis i extra plastomslag och nöja sig med de större påsarna.

Att styra över engångsartiklar som muggar och bestick från plast till papper, trä och andra nedbrytbara biomaterial har säkert också positiv effekt. Inte minst måste man jobba internationellt för att få stopp på dumpningen av avfall i haven och i de floder som leder ut till haven och övertyga alla länder om att det är bra miljöpolitik att förbränna plast för att producera el, värme och kyla och oskadliggöra kontaminerad plast. Grunden är en fungerande insamling av avfall. Det kan man ordna i alla länder, både rika och fattiga.

Till sist skatteväxling.

Jag tror den modellen har spelat ut sin roll. Den funkade bra när vi ville reducera användningen av olja för uppvärmning, och kan kanske fungera i transportsektorn, om EU tillåter, även om inkomsten från miljöskatten hela tiden kommer att minska. För plastpåsar och många andra oönskade produkter och aktiviteter funkar skatteväxling dåligt. Om man slår till med en skatt som på allvar påverkar folks beteende kommer skattebasen snabbt att minska eller till och med försvinna och staten får inte in de pengar som skulle användas för att sänka någon annan skatt.

När det gäller plast borde man ta ut en skatt på den fossila råvaran för att stimulera en övergång till förnybar bioråvara, både för plast och för alternativa konkurrerande produkter. Det borde kunna genomföras i EU, kombinerat med en tull på importerad fossil plast.

/Kjell