Tillbaka

Nyår och summering av 2016, men vilken var den stora klimatnyheten i Stockholm?

Vid årsskiftet summerar man. Det gjorde också tidningen ETC Stockholm i en årsenkät. Femton Stockholmsprofiler fick tre frågor. Den första lydde så här: Vad var det viktigaste som hände i Stockholm 2016?

En av dem som fick frågan var stadens miljöborgarråd Katarina Luhr (MP). Hon lyfte fram att Parisavtalet trädde i kraft och att Stockholm antagit ett program för att bli en fossilbränslefri stad senast 2040. ”Vi och världen tar därmed ett steg framåt i arbetet med klimatförändringarna”, säger hon.

Det som förvånar mig med hennes svar är att hon inte passade på att nämna det nya Värtaverket. Stockholm invigde ju 2016 världens största kraftvärmeverk som enbart eldas med biobränsle, det nya Värtaverket, byggt av Fortum Värme där Stockholms stad är hälftenägare. En unik miljöhändelse.

Om inte Stockholms miljöborgarråd med stolthet lyfter fram den här anläggningen – hur ska stockholmarna kunna bli medvetna om vilken stor klimatinsats staden gjort? Ingen av de övriga 14 tillfrågade i enkäten, bland dem Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård, nämnde heller Värtaverket.

Fortums hemsida kan man bland annat läsa att den direkta minskningen av koldioxidutsläpp blir 126 000 ton, men att den indirekta effekten är ännu mycket större, omkring 650 000 ton, när man tar hänsyn till indirekta effekter som att ersätta fossil kraftproduktion i våra grannländer. Det nya Värtanverket ger förnybar, koldioxidneutral värme och el till 190 000 bostäder. Anläggningen ligger mitt i storstaden och med modern rökgasrening är utsläppen knappt mätbara.

ETC Stockholm har på sin webb också en kort årskrönika ”Nyhetsåret 2016” som listar stockholmsnyheterna från det gånga året. Inte heller där finns en rad om att stockholmarna under året fått ett rekordtillskott av förnybar el och värme. Däremot nämns att man nu satsar på solcellsdrivna skräpkorgar (80 stycken) och att det gjorts en vegansk guide som visar på 100 platser där man kan äta vegansk mat.

Andra frågan i ETC Stockholms årsenkät lyder så här: Vad ser du mest fram emot i Stockholm under 2017. Katarina Luhr svarar ”Stockholms nya biokolanläggning, som kommer att innebära en möjlighet att binda koldioxid från luften till marken samtidigt som biokolet kommer att bidra till mer grönska i staden”.

Om biokolanläggningen kunde man också läsa i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter 30 december. På förstasidan i Stockholmsdelen finns en bild av den modul för biokolproduktion som ställts upp vid Högdalens återvinningsanläggning (man ser kraftvärmeverkets skorsten i bakgrunden), med rubriken ”Här är maskinen som ska göra Stockholm grönt”. Inne i tidningen ägnas tre helsidor åt biokolprojektet, med rubrikerna ”Här kan din julgran bli en klimaträddare” och ”Hans biokolsmagi gör stan till en exotisk trädgård”. Det är ingen hejd på vilka underverk som kan åstadkommas med biokol.

Jag ska inte gå in på alla detaljfrågor kring biokol.* Det finns säkert klara fördelar med att tillföra träkol till marken, inte minst på magra, sandiga marker; det växer bra på gamla kolbottnar. Men att det skulle vara en stor klimatinsats måste man ifrågasätta. Det man glömmer berätta i tidningsartikeln är att man får en kraftigt minskad (halverad eller mer) energiproduktion. Om man istället för att göra biokol av julgranarna och trädgårdsklippet skulle flisa och elda det i ett kraftvärmeverk (Värtan eller Högdalen) skulle man ta tillvara 95 procent av energiinnehållet och ersätta kol i det gamla Värtanverket. Minskningen av koldioxidutsläppet skulle bli mycket större än med biokolanläggningen.

Men, säger biokolvännerna, då har man inte tagit hänsyn till att vi binder kol i marken under tusentals år, eftersom träkolet inte bryts ner. Det är sant, men om vi lämnar stenkolet, oljan eller naturgasen kvar under jord kommer det att ligga kvar i miljontals år. Dessutom är det nog fel att biokolet inte bryts ned. Jag hittade en vetenskaplig artikel där man påstår att det sker en nedbrytning med 0,5 procent per år, och en halveringstid på 1400 år.

Alltså: bättre ett elda biomassan och ersätta fossilt kol, och därmed låta det fossila kolet ligga kvar i jordskorpan, än att bara elda en mindre del av biomassan och ersätta mindre mängd fossilt. 

Biokolet har dock en klar klimatfördel framför kompost, eftersom all koldioxid relativt snabbt bryts ner vid kompostering, redan i komposten eller senare i marken.

Om biokol är bra som jordförbättringsmedel är en helt annan fråga. Biokolets jordförbättring beror inte på gödningseffekt; i DN-artikeln påstås felaktigt att biokol blandat med grus är ett ”gödningsmedel”. Biokolet innehåller mycket lite näringsämnen, men det finns förstås samma typ av ämnen som i vanlig träaska, som kalium, kalcium och magnesium. Men vill man göda sina plantor och träd måste man tillföra gödningsmedel av något slag, inte minst för att klara kvävebehovet.

Vilken inverkan har den här jordförbättringen? Det finns ganska lite forskning. I DN-artikeln lutar man sig mycket mot personliga erfarenheter, exempelvis av stadens trädspecialist Björn Embrén, som ser stora fördelar med biokolet.

Bland de få forskare som gjort vetenskapliga försök tycks det råda enighet om att biokolet förbättrar den vattenhållande förmågan i sandjordar, men har mindre betydelse i mineraljordar, och till och med minskar den vattenhållande förmågan i lerjordar. I en uppsats av Johan Skytte af Sätra, hortonomlinjen Alnarp 2010, som gjorde försök med odling av bondbönor och morötter med biokoltillsats, blir hans slutsats: ”Biokolet hade ingen signifikant inverkan på biomassan”.

Min egen slutsats:
Stockholm Vatten, Fortum och Stockholms stads parkförvaltning får naturligtvis gärna utveckla och testa biokolspåret. Men man bör inte ge sken av att biokolet är en universallösning som gör storstaden grön, vare sig det gäller klimatpåverkan eller tropisk grönska. Även med en mycket kraftig satsning på att göra biokol i Stockholm blir klimateffekten i bästa fall bara en liten bråkdel av den klimatnytta som Värtaverket ger, eller till och med sämre eftersom man inte tar vara på bränslet hela energiinnehåll, och inte heller den totala substitutionsmöjligheten. Detta bör klargöras för miljöborgarrådet och för journalister som i framtiden skriver om biokol.

/Kjell

* Biokol, också kallat biochar, produceras genom att man hettar upp biomassa (flisat trä eller annat material) utan tillgång till syre (500 – 800 grader). De flyktiga ämnena avgår som pyrolysgas, som man kan använda som bränsle för att driva processen, och överskottet av värme kan ledas bort som hetvatten till fjärrvärme. Kvar blir träkol, rent kol, men också en del askämnen.

Vi använder oss av cookies. Läs mer