Låt inte valrörelsen bli ett gnabbande om kärnkraft

Foto: Pixabay

Någon kanske tycker att det inte är en sak för Svebio att recensera den här debatten, eller att över huvud taget ha synpunkter på kärnkraftsfrågan. Men det som hänt kring EU:s taxonomi visar att det är i högsta grad relevant för Svebio och för andra bioenergiintressenter att lägga sig i den övergripande energipolitiken.

När EU-kommissionen vill göra fossil naturgas och kärnkraft till ”hållbara investeringar” under de närmaste årtiondena kan vi inte sitta stilla i båten. Särskilt inte som EU-kommissionen låtit bioenergins motståndare få en huvudroll i framtagandet av taxonomin, och infört diverse restriktioner mot användningen av biomassa från skogen och helt förbigått möjligheterna att ta vara på avfall för energiutvinning.

Investerarna och penningplacerarna har fått en tydlig signal om att det är något skumt med bioenergi, men har nu fått klartecken att kanalisera kapitalströmmar till gasledningar och nya kärnkraftverk. EU:s fonder kommer styras inte bara till förnybar energi utan i hög grad till fossil gas och kärnkraft

Tolv nya reaktorer i Frankrike

Resultaten har inte låtit vänta på sig. Frankrikes president Macron har redan gått ut och vänt på landets syn på kärnkraften. För några år sedan talade han om gradvis neddragning. Nu vill han bygga tolv nya reaktorer, och hoppas förstås på delfinansiering från EU.

Ett ännu tydligare exempel är Polen. Den polska regeringen har presenterat en plan för att bygga fem nya naturgaskraftverk med en kapacitet på 3 700 megawatt (motsvarande 3 – 4 kärnkraftsreaktorer), som ska ersätta kolkraftverk. Man går alltså från gammal fossil energi till ny fossil energi, och gör sig beroende av importerad naturgas, som till allt större andel kommer från Ryssland. Det verkar inte vara särskilt smart energi- och klimatpolitik. Men genom taxonomin har ju den här typen av investeringar fått godkännande från högsta politiska ort.

Ett antal länder i EU har agerat för att få in kärnkraft i taxonomin. Både Frankrike och Polen hör till dem, tillsammans med bland andra Tjeckien, Ungern och Finland. Flera länder i östra EU vill ha stöd till både kärnkraft och gasinvesteringar.

Vad är det för ”illa underbyggda föreställningar kring kärnkraft” jag tänker på?

En föreställning är att kärnkraften är en bra ekonomisk lösning på energiförsörjningen. Att driva vidare existerande reaktorer där kapitalkostnaden för det ursprungliga bygget är avskriven är en sak. Men att bygga nytt är en helt annan.

De tre större projekt som pågår i Europa: den nya reaktorn i Olkiluoto i Finland, den liknande reaktorn i Flamanville i Frankrike och det brittiska superkärnkraftverket i Hinkley Point vittnar alla om att det är mycket dyrt att bygga ny kärnkraft och att byggtiderna är mycket långa. Någon måste betala, endera elkunderna eller skattebetalarna.

Beroende av Ryssland och Kina

En annan föreställning är att kärnkraft ger en trygg inhemsk energiförsörjning. Lorentz Tovatt från Miljöpartiet, som lämnar riksdagen i och med valet, hade en informativ debattartikel om den här aspekten i Svenska Dagbladet 11 februari. Han visar att kärnkraften, precis som gasen och oljan, gör Europa mer beroende av Ryssland, alternativt Kina.

I stort sett alla investeringar i kärnkraft som satts i sjön under de senaste åren har skett med aktiv medverkan från Ryssland och Kina. En stor del av uranet till de svenska reaktorerna kommer dessutom från Ryssland. Att bygga upp en alternativ industriell kapacitet för investeringar i kärnkraft kommer att ta tid.

Vad sker inom 100 000 år?

En tredje förställning är att hanteringen av det högaktiva avfallet nu har lösts, en gång för alla, genom ett politiskt beslut av den svenska regeringen. Samhällsdebattören Johan Hakelius hade en lysande kommentar kring detta i sin krönika i Expressen 12 februari under rubriken ”Rent flummeri att garantera säkerhet i 100 000 år”. I skarp kontrast till vår nya miljö- och klimatminister Annika Strandhäll som den 27 januari garanterade att ”det här blir ett säkert slutförvar som ger trygghet för både miljö och människa” i samband med att regeringen godkände slutförvaret för högaktivt avfall i Forsmark. Det blev inte mycket debatt om saken efter det beslutet.

Krönikan av Johan Hakelius är ett undantag. Man kan säga att det högaktiva avfallet politiskt har sopats under mattan. Och det avfall som redan producerats måste naturligtvis hanteras. Men ska vi producera ytterligare stora volymer plutonium som måste hållas skiljt från allt liv i 100 000 år?

Inte helt planerbar

En fjärde, mer teknisk föreställning, är att kärnkraft är planerbar elproduktion. Det är bara delvis sant, om man med planerbar elproduktion menar anläggningar som kan startas och ställas av för att komplettera variabel elproduktion från vindkraft och solceller.

Kärnkraftsreaktorer är bra baskraft under normaldrift, som ska gå med hög och jämn effekt. Men också det har sina begränsningar, som vi sett den senaste veckan med avställningen av Oskarshamn 3, Sveriges största reaktor. En skadad bränslestav tvingar ägaren OKG att stänga reaktorn med kort varsel och därmed faller 1 300 megawatt baskraft bort i södra Sverige, där behovet av elproduktion är som allra störst. Avställningen sker 19 – 27 februari. Vi får hoppas att det inte kommer en köldknäpp under de dagarna.

Vilka energifrågor borde politikerna istället prata om inför valet?

Här är några förslag:

• Hur ska vi få igång mer inhemsk produktion av biodrivmedel, särskilt från skogsråvara?
• Hur ska vi få verkligt planerbar elproduktion för att balansera variabel sol och vind och garantera elkapacitet i våra städer? (ett tips: biokraftvärme är ett bra svar på denna fråga)
• Hur ska vi få balans mellan elproduktion och elanvändning? Mellan norr och söder?
• Hur ska vi hantera EU:s många förslag som innebär restriktioner för svenskt skogsbruk och svensk bioenergi?
• Hur ska ett framtida klimatvänligt trafiksystem se ut?
• Hur ska vi kunna genomföra klimatomställningen på ett rättvist sätt och utan att köra över enskilda människor? Hur fördelar vi kostnader och vinster? Hur mycket ska skattebetalarna stå för, och hur utformar vi effektiva och rättvisa styrmedel?

// Kjell Andersson