Hur ska folket komma med på klimattåget?

Alla de tre demokratiska valen, i Norge, Kanada och Tyskland, kan betraktas utifrån frågan om hur man förankrar en nödvändig klimatpolitik hos den egna befolkningen, och om en radikal klimatomställning över huvud taget är politiskt möjlig. Den frågan kan man också ställa mot bakgrund av det klimatpaket som EU-kommissionen presenterade i somras.

• Vi börjar med EU. De senaste veckorna och dagarna har Svebio svarat den svenska regeringen vad vi tycker om EU-kommissionens olika förslag (remissvaren finns här på vår hemsida).

När EU-parlamentet kommit igång efter sommaruppehållet höll man 14 september en debatt om EU-kommissionens paket Fit for 55, och en rad parlamentariker uttryckte oro för hur förslagen kommer att slå på ”vanliga EU-medborgare”. Frans Timmermans, den holländske vicepresidenten i kommissionen som är huvudansvarig för den gröna given, fick det hett om öronen. Politiker från alla läger varnade för att paketet kommer att ge högre energipriser som kan slå tillbaka politiskt och utnyttjas av populistiska krafter. Redan nu talar man om en energikris i Europa. Elpriserna har stigit kraftigt och regeringarna i Spanien och Grekland har tvingats gå in med särskilda stöd och skattesänkningar för att mildra konsekvenserna för hushåll och företag.

Bakom prisuppgången ligger både återhämtning från pandemin och stigande världsmarknadspriser på olja, naturgas och kol, men framför allt mycket höga priser på utsläppsrätter inom utsläppshandeln ETS, som gör elproduktionen med fossila bränslen dyr.

I Fit for 55 vill kommissionen ytterligare stärka ETS och det kommer att leda till ännu högre priser på utsläppsrätter. Dessutom vill man ha ett ETS-system för byggnader och trafik. I praktiken en koldioxidskatt. För att få ner de fossila utsläppen snabbt är detta nödvändigt, att sätta pris på utsläppen. Men politikerna i EU-parlamentet har redan fått kalla fötter, inklusive företrädare för de gröna. Kanske tror politikerna att det går att genomföra klimatomställning utan att det märks och utan att det kostar?

• Så till Norge. Svenska massmedia påstod dagarna före stortingsvalet att det skulle bli ett klimatval. De gröna i Norge, det enda parti som kräver ett stopp för ny norsk oljeexploatering, hade relativt goda opinionssiffror. Men det visade sig vara ett storstadsfenomen. Och när valsedlarna räknats klarade partiet inte ens spärren och fick inte den position som tungan på vågen som hade gjort det möjligt att pressa en ny rödgrön regering i oljefrågan. Istället gick de partier fram som bedrev fördelningspolitik, de röda partierna till vänster om Socialdemokraterna, Rött och Socialistisk Venstre, och Senterpartiet i mitten som satsat hela sin kampanj på regional rättvisa (distriktspolitikk).

Valet handlade inte alls om att göra sig oberoende av oljan, utan om en rättvis fördelning av oljevälståndet, socialt och geografiskt. Det är signifikativt att den norska centern var det parti som krävde mest stöd till oljeindustrin under pandemin, av omsorg om ekonomin i Kustnorge.

• Så Tyskland. I början av sommaren såg det ut som om Annalena Baerbock från De gröna skulle kunna bli ny förbundskansler efter Angela Merkel; partiet ledde i opinionsmätningarna och var i slutet av maj Tysklands största parti. I augusti kom klimatpanelen IPCC:s rapport och Tyskland drabbades av katastrofala översvämningar. Men De grönas och Annalena Baerbocks opinionssiffror har sjunkit vecka för vecka och partiet är nu förpassat till tredjeplatsen. Det handlar dels om personen Annalena Baerbock, t ex bluffade hon om fakta i sin egen CV. Men det handlar också om grönt klimatförmynderi. Ett av partiets krav är att man ska inrätta ett superdepartement för klimatet som ska bedöma alla politiska förslag och ha vetorätt i klimatets namn. Man talar om att förbjuda nya parkeringsplatser och byggandet av enfamiljshus. Tyskarna har redan accepterat höga elpriser för att bekosta subventioner till solceller och vindkraft, men det finns förstås gränser för vilka ingrepp väljarna är beredda att acceptera både i vardagslivet och i sina livsval. Ett eget hus är en dröm för många tyska familjer.
• Slutligen Kanada. Justin Trudeau, landets liberale premiärminister, utlyste nyval för att försöka få bättre stöd i sitt parlament. Utgångspunkten var goda opinionssiffror, men valkampanjen har blivit jämn, och nu ser det osäkert ut för Trudeau. Det skulle vara ett bakslag för klimatpolitiken även i ett globalt perspektiv om han förlorar. Justin Trudeau har infört koldioxidskatt i Kanada och planerar kraftfulla höjningar av den framöver. Men han har också släppt fram en stor oljeledning över Klippiga bergen, vilket minskat hans trovärdighet bland miljövännerna.

Kanada har en situations som liknar Norges. Många är beroende av olje- och gasekonomin för sin försörjning och på slätterna i mellersta Kanada går traktorer och tröskor på fossilt bränsle. Långa avstånd skapar bilberoende och kylan värmeberoende. Det gäller att omställningen går lagom fort för att man ska hinna med anpassningen i vardagen.

Efter de gula västarnas gatuprotester härom året är alla politiker rädda för att det ska komma nya folkliga uppror. Därför pratar man mycket om energifattigdom och hur man ska kunna skydda utsatta grupper. Man borde också prata om hur man genomför klimatåtgärder utan att ensidigt gynna hushåll med goda inkomster.

Våra elbilsstöd och solcellsstöd går till mycket stor del till människor som själva skulle kunna betala för de här klimatinsatserna. Bonus-malus är ett bra exempel på ett stödsystem som har usel fördelningsprofil och som dessutom gynnar bilköpare utomlands.

Förslagen i EU:s taxonomi och förslaget till nytt förnybartdirektiv är andra bra exempel: förlorarna är odlare och skogsägare och ägare av små värmeverk runtom i Europa som dras in i en kostsam klimatbyråkrati med komplicerade rapporter och certifieringar till ingen eller liten klimatnytta.

Rättvisa och likabehandling är viktiga villkor också i klimatpolitiken. Annars kommer det bakslag i valen.

/Kjell Andersson