Hotat ö-rike bara 2,5 meter över havet

Och i framtiden blir det inte ens möjligt att åka dit. För om den globala uppvärmningen fortsätter kommer landet snart att vara obeboeligt eller helt borta. Det var därför president Tong besökte Sverige.

Kiribati ligger kring ekvatorn i Stilla Havet och består av 33 atoller med en sammanlagd yta på 811 kvadratkilometer (81 100 hektar, lite mindre än Öland, men dubbelt så stort som Orust). Öarna ligger utspridda över ett mycket stort område i Polynesien. Landet har 105 000 invånare, varav nästan hälften bor på den folkrikaste ön Tarawa, som också utgör huvudstad.

Alla öar utom en är atoller, dvs öar uppbygga av rev med laguner. De sticker upp som mest 2,5 meter över havet. Det finns en enda ö, Banaba, som är lite högre. Den globala havsytan har hittills genom den globala uppvärmningen stigit med omkring 2 decimeter, i snitt (1901 – 2010). Det låter inte så mycket, men det räcker för att redan skapa problem i ett lågt liggande land som Kiribati. När det är högvatten och storm stiger havsytan till nya maxnivåer.

Genomsnittlig förändring av havsnivån globalt. Havsytan har hittills stigit med cirka 20 cm sedan 1900.
Källa: Climate change 2013, IPCC, Summary for policy makers. www.ipcc.ch

President Tong berättade om en nästan tre meter hög flodvåg som i februari tvingade ett sjukhus, Betio Hospital, att evakuera alla sina avdelningar. Andra effekter är inträngning av saltvatten i odlingar och ökad erosion längs stränderna. Förändringen sker gradvis, men är tydlig. En smygande katastrof för landet, som så småningom kommer att göra öarna obeboeliga. Det som nu sker är att folk flyttar mellan öarna. Men om några årtionden kan det bli en slutlig och total evakuering.

Regeringen i Kiribati har redan köpt 20 kvadratkilometer mark på Fiji för att kunna förflytta en del av sin befolkning dit.

För folket på Kiribati är alltså växthuseffekten en realitet redan idag. Värre blir det, innan det möjligen vänder. Enligt IPCC:s rapporter kommer havsytan att stiga med ytterligare några decimeter under detta århundrade. Exakt hur mycket är svårt att beräkna, men just nu är ökningen cirka 3,2 mm per år, enligt den rapport som kom hösten 2013. Det låter inte så mycket, men blir åtminstone en decimeter till fram till mitten av århundradet. För hamn- och kuststäder i de rika länderna går det säkert att hantera, med olika tekniska åtgärder, men för de lågt liggande önationerna finns varken tekniken eller de ekonomiska resurserna.

Det är därför de små önationerna är så aktiva i klimatförhandlingarna. De bildar en egen grupp, SIDS, Small Island Developing States, under klimatmötena och driver sina krav mycket hårt. SIDS-länderna är 40 till antalet, och består av länder som Kiribati, Tuvalu, Tonga, Nauru och många fler, främst från Stilla Havsregionen. De är små, men inom FN-systemet kan de påverka genom att alla nationer i FN förhandlar som fullvärdiga och i princip likställda medlemmar. De små önationerna är en del av den större G77-gruppen av utvecklingsländer och samverkar intimt med den så kallade LDC-gruppen (Least Developed Countries, de 48 länder som har de lägsta medelinkomsterna). Deras gemensamma intresse är att få ekonomiska resurser för att kunna genomföra anpassningsåtgärder när klimatet förändras. Förutom stigande havsyta handlar det exempelvis om torrare klimat i vissa regioner, mer översvämningar i andra, jorderosion och oftare återkommande våldsamma oväder. De här länderna inser att även med bästa tänkbara klimatavtal kommer det att behövas omfattande och dyra anpassningsåtgärder.

Att de små önationerna är mycket aktiva i sin lobbyverksamhet ser man också av FN:s förslag till nya globala hållbara utvecklingsmål (Post 2015), där det i flera av målen särskilt tas upp att de små önationerna ska skyddas och uppmärksammas. President Tongs besök i Sverige är en del av den här lobbyverksamheten.
Klimatförhandlingarna kommer att prägla det här året och förhoppningsvis blir 2015 det är då världen kan senas om ett nytt klimatavtal. COP21-mötet i Paris startar i slutet av november. Men redan i vår ska länderna skicka in rapporter till FN om vilka mål och planer man har för att minska utsläppen.

Folket i Kiribati må ha ett lågt liggande land, men de agerar från moraliskt högt läge (moral high ground). Deras berättigade fråga kan formuleras ungefär så här: Vilken rätt har alla ni andra att släppa ut växthusgaser som gör att vårt land kan komma att försvinna, och att vi måste lämna våra hem?
/Kjell