Fortfarande mycket fossilberoende

Affisch energioberoende. Foto: Kjell Andersson

EU-kommissionens missvisande reklam

Jag passerar en reklamskylt på Norra Bantorget på väg till Centralstationen. På den står en pojke och håller handen mot en solcell. Budskapet är enkelt: ”Frihet, fred och energioberoende. Du är Europa.” Avsändaren är en kampanjlogga ”You are EU”. Man kan tolka budskapet ”energioberoende” välvilligt. EU har genom besluten i energi- och klimatpaketet Fit for 55 inlett en omfattande omställning av energisystemet, för att bli mindre beroende av importerade fossila bränslen.

Men fortfarande är Västeuropa den region i världen som är mest beroende av import av fossila bränslen, tillsammans med länder i Ostasien som Japan och Sydkorea. Och därmed är reklambudskapet från EU-kommissionen missvisande. Vägen till energioberoende och till fossiloberoende är fortfarande lång för EU.

Affischen är dessutom missledande på ett annat sätt. Solenergi är fortfarande en försvinnande liten del av EU:s energiförsörjning. När det gäller förnybar energi i EU kommer omkring 56 procent från biobränslen och bara 7 procent från solenergi, och mindre än två procent av den totala energiförsörjningen. Men visst, det investeras mycket i solenergi nu, och det finns en EU-ambition att skynda på investeringarna i förnybar energi, särskilt sol och vind.

Starkt beroende av fossila bränslen

Som påminnelse lägger vi återigen in det här diagrammet som visar hur starkt beroende EU-länderna är av fossila bränslen, som dessutom i huvudsak är importerade. Siffrorna har ett par år på nacken, men förändringen de senaste åren är bara marginell.

Två EU-länder sticker ut, Sverige och Finland. De två länder som satsat stort på bioenergi. Hos de här två länderna återstår nästan bara oljeberoendet i transportsektorn medan i stort sett all uppvärmning och en stor del av industrin går på fossilfria bränslen.

Omställningen bort från fossila bränslen sker med förhinder, både i EU och globalt. Det är en av slutsatserna när år 2023 går mot sitt slut.

Politikernas vaklande beslut

De vackra orden motsvaras inte alltid av handling. Och när man ska ta de skarpa besluten om att fasa ut de fossila bränslena så tvekar politikerna och ger efter för starka ekonomiska intressen och lobbying. Vi har sett många exempel på detta.

• När världens länder på klimatmötet COP28 slutligen enas om en slutdeklaration är texten om att dra ner på användningen av fossila bränslen vagast möjliga (”transitera bort från fossila bränslen”, punkt II:28(d) i dokumentet. Ändå ses det som en framgång att man åtta år efter Parisavtalet nu fått in formuleringar om fossila bränslen. Men koalitionen av länder som har stora inkomster från fossila bränslen är stark och blockerar tydligare mål för utfasningen. Även de rika olje- och gasproducerande ekonomierna skriver förstås under det nya avtalet, men på hemmaplan gör de ofta tvärtom.
• President Joe Biden har visserligen stoppat oljeexploatering i vissa känsliga miljöer, men samtidigt släppt fram nya koncessioner på flera platser. Tidigare i år godkände Biden-administrationen utbyggnad av ett stort oljefält i Alaska, Willow Oil Complex. Nu har en ny miljöstrid blossat upp kring en utförselterminal för gas, CP2, i Louisiana. USA har redan etablerat sig som världens största exportör av fossil gas, och nu ska den exporten ökas. Det tänker inte Biden-administrationen stoppa, oberoende av att man skrivit under om ”transitering bort från fossila bränslen” i Dubai.
• Norge fortsätter att lägga ut nya koncessioner för gas- och oljefält. Vårt grannland bedriver två olika typer av politik som saknar inbördes samband: en oljepolitik som handlar om att maximera utvinning av olja och gas utan något slutdatum, och en klimatpolitik som bara berör de utsläpp som sker i den inhemska norska ekonomin och som rapporteras till klimatkonventionen. De egna klimatutsläppen ligger kring 50 miljoner ton CO₂ om året (ungefär som Sveriges), medan den exporterade oljan och gasen ger utsläpp kring 400 – 500 miljoner ton CO₂ i de länder som Norge säljer till.

”För första gången är världens länder eniga om att energisystemen ska bort från fossila bränslen, inklusive olja och gas. Det här är ett genombrott och sätter en klar riktning för alla länder”, säger Norges klimat- och miljöminister Andreas Bjelland Eriksen från Arbejderpartiet i en kommentar till beslutet på COP28.

”En klar inriktning för alla världens länder”. Men vilken slutsats drar den rödgröna norska regeringen och Stortinget?

• Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak har lagt om den brittiska klimatpolitiken. I trontalet för någon månad sedan annonserade den konservativa brittiska regeringen att man ska bevilja nya olje- och gaskoncessioner i Nordsjön varje år framöver, tvärtemot tidigare besked om att sluta ge nya koncessioner. Produktionen minskar ändå, eftersom många av brunnarna sinar, men den politiska signalen är trots allt tydlig, och stämmer inte med vad man parallellt undertecknat vid COP28.
• I EU gäller ”energioberoende” och ”mer förnybart” som huvudspår. Men när fossilbränsleflödet från Ryssland stryps reser den gröne klimat- och näringslivsministern i Tyskland snabbt till olje- och gasstaterna vid Persiska viken och tecknar långtidskontrakt om fossil gas. Och gaslobbyisterna lyckas få med naturgasen i taxonomin för hållbara investeringar och i andra direktiv.
• Och i Sverige väljer vår regering och riksdagsmajoritet att ersätta biodrivmedel med fossila bränslen i massiv skala samtidigt som ministrarna far till COP28 och berömmer avtalet om transitering bort från fossila bränslen.
• I beslutstexten från COP28 har man också fått in en rad om ”övergångsbränslen” som ska underlätta övergången från fossilt till förnybart. Det kan bara tolkas som att man öppnar för användningar av naturgas under relativt lång tid.

Det är angeläget att ”transiteringen bort från fossila bränslen” nu sker snabbt och beslutsamt i alla länder. EU har åtminstone en politik för detta. Men rika producentländer som Norge, USA och Storbritannien måste också ta itu med transiteringen, både när det gäller användning och produktion.

//Kjell Andersson