Fega politiska signaler om skatten på bensin och diesel
Söndagens ekonomidebatt i TV inleddes med en övning kring bensinpriset. Programledaren Sverker Olofsson ägnade sig åt gammaldags journalistik från en tid innan ordet ”klimatpåverkan” var en del av dagordningen. Och större delen av panelen lovade dyrt och heligt att inte höja bensinskatten under mandatperioden.
Ett liknande löfte gavs före valet 2006. Det var då främst Kristdemokraterna som gav heliga löften, påverkade av ett ”bensinskatteuppror” som hetsats fram av Expressen. Trots att de politiska partiernas representanter i den dåvarande Klimatberedningen var ense om en måttlig höjning av skatten på bensin och diesel med 70 öre/liter blev den tillträdande borgerliga regeringen bakbunden av löftet att inte höja skatten ”vid pump”. Att höja bensinskatten blev politiskt omöjligt. Ingenting hände därför med bensinskatten under åtta års alliansregering. Däremot har man gjort mindre justeringar av dieselskatten.
Nu upprepas historien, och politikerna bakbinder sig för ytterligare en mandatperiod. Det betyder att Sveriges politiker under en tolvårsperiod, när vi måste inleda en radikal omställning av transportsektorn från fossila drivmedel till förnybara, har frånhänt sig ett av de centrala styrmedlen.
Det finns ett antal goda skäl för att justera upp skatten på bensin och diesel:
- Allmänt gäller att klimatpolitiken styrs bäst med generella styrmedel. Om fossila bränslen blir dyrare genom högre skatt ser marknadskrafterna till att förbrukningen minskar.
- Man måste ha en viss prisfördel för biodrivmedel, t ex E85 i förhållande till bensin för flexifuel-bilar och biogas i förhållande till bensin eller diesel i bifuel-bilar. Om relationen ändras måste politikerna vara beredda att göra justeringar. Det måste alltid löna sig att tanka rätt.
- Bilarna blir hela tiden allt effektivare. Förr var det normalt att en bil drog en liter drivmedel per mil. Idag ligger många bilar på en halv liter. Det gör att styrmedlens verkan blivit allt svagare på senare år. Det har blivit mycket billigare att köra mycket.
- Staten förlorar skatteintäkter som behövs för att klara vägbyggande och vägunderhåll. FFF-utredningen skriver att skattebortfallet kommer att bli 36 miljarder om året om man genomför de effektiviseringar, elektrifieringar och bränslebyte som utredningen räknar med.
- Om världsmarknadspriset på olja skulle sjunka, på kort sikt, måste politikerna vara beredda att hålla priset uppe genom att höja skattedelen.
De allt effektivare fordonen gör att en skattehöjning blir allt mindre kännbar för bilisterna. För bilisten är det avgörande vad det kostar att köra en mil, inte vilket pris som står på pumpen.
Även en relativt liten skattehöjning skulle öka konkurrenskraften påtagligt för biodrivmedel som E85, biogas och B100, liksom intresset för att köpa bilar som kan drivas med biodrivmedel. Detta förutsatt att man kan fortsätta med skattefrihet för biodrivmedlen.
Sverker Olofsson borde ha pressat politikerna på följande:
- Är ni beredda att införa de styrmedel som behövs för att ställa om transportsektorn så att vi får bort de fossila drivmedlen inom en 15 – 20–årsperiod?
- Är ni beredda att ge biodrivmedel fortsatt skattefrihet och slåss för detta inom EU?
- Kan ni se till att alla fossila drivmedel beskattas lika i förhållande till sin klimatpåverkan? Det skulle betyda ytterligare skattehöjning på diesel i förhållande till bensin och energiskatt på fossil fordonsgas.
Svaren på de här frågorna är av mycket större intresse än den populistiska frågan om partierna vill eller inte vill lägga på några tioöringar i skatt på bensinpriset. Bensinpriset har länge varit en symbolfråga i vardagspolitiken. Men allt fler människor, inte minst unga människor, inser att det finns större politiska utmaningar än att hålla tillbaka bensinpriset vid pumpen.
- Till partierna: Underskatta inte väljarna, och visa lite mindre feghet när det gäller att utforma en hållbar klimatpolitik.
- Till SVT: Engagera debattledare med lite vidare och längre perspektiv än Sverker Olofsson.
/Kjell