Ett stort misstag att inte använda Europas igenväxande marker

Vi framhåller bioenergins centrala roll för att klara klimatutmaningen. Det kändes som en självklarhet dagen efter att världens största biokraftvärmeverk invigts i Värtan i Stockholm (utan så mycket som en notis eller ett ledarstick i våra morgontidningar DN och SvD, men det är en annan historia).

Vi kräver i vårt konsultationssvar villkor som gör det möjligt att fortsätta den snabba utbyggnaden i bioenergi i alla delar av Europa. Mobilisering av gröna förnybara resurser borde vara huvudspåret för EU, inte nya restriktioner.

Den här gången står fasta bränslen i fokus, och för Sveriges del handlar det mycket om hur vi kan ta vara på bränslen från skogen. I grunden handlar det om villkoren för en dryg tredjedel av vår energiförsörjning.

Men konsultationen gäller också hur vi utnyttjar jordbrukets resurser för att göra biobränslen. På den här punkten har EU:s politik havererat. Det gäller nu att vi inte får ett liknande haveri när det gäller skogsbränslen.

En artikel i EurActiv 4 maj illustrerar hur illa det gått med åkerbränslen i Europa. EU-kommissionen sänder nu ut signaler om att man vill avskaffa mål för förnybart i transportsektorn efter 2020 och därmed också ambitioner för omställning av trafiken. Marie C. Donnelly, director for renewables på kommission, deltog i ett frukostseminarium 3 maj organiserat av finska Kaidi, ett kinesägt bolag som tänker bygga en fabrik för biodrivmedel från skogsråvara i Kemi. Den bild som framträder i referatet från seminariet är en defensiv EU-kommission som vill ha så lite biodrivmedel som möjligt, och en miljörörelse som ser varje stimulans till biodrivmedel som ett miljöhot. Biodrivmedel från åkermark beskrivs av journalisten som ”harmful biofuels”.

Ett par dagar senare fick kommissionen mothugg genom en debattartikel i EurActiv skriven av Dick Roche, tidigare irländsk miljöminister och numera rådgivare till Pannonia, ett bolag som byggt en av Europas största och mest effektiva etanolfabriker i Dunaföldvar i Ungern. Han skriver under rubriken ”Now is not the time to kiss the biofuels goodbye”. Han vet vad han skriver om. Pannonia tillverkar 280 000 kubikmeter etanol, 200 000 ton proteinfoder och 5 000 ton majsolja i en högeffektiv anläggning. Råvaran är fodermajs som odlas på den ungerska slätten. (Läs om Pannonia i Bioenergy International nr 2-2015)

Roche beskriver på ett bra sätt hur EU har gått från att stödja utvecklingen av miljövänlig biodrivmedelsproduktion som gett nya inkomster till europeiska bönder, minskat beroendet av fossila drivmedel och import av proteinfoder och gett en mängd andra fördelar, till att skapa en ”zombie-industri”.

Konsekvenserna av kommissionens linje blir, enligt Roche:

• att man avskriver möjligheten att skapa tiotusentals jobb på runtom i Europa i en landsbygdsbaserad industri, och riskerar redan befintliga jobb.
• att man förvägrar EU-medlemsländer i Central- och Östeuropa möjligheten att skapa utveckling i sin landsbygdsekonomi värd många miljarder euro och förvägrar lantbrukarna extra inkomster.
• att man skapar ytterligare svårigheter för den europeiska sockerindustrin som redan har stora problem efter avskaffandet av sockerkvoterna.
• att EU fortsätter att vara starkt beroende av importerade fossila bränslen, på onödigt hög nivå.
• att man hänvisar europeiskt jordbruk till ett fortsatt farligt högt beroende av import av proteinfoder.
• och att man, ironiskt nog, ytterligare minskar möjligheterna att klara klimatmålen genom att försvåra ”avkarboniseringen” av transportsektorn.

Roche nämner Central- och Östeuropas jordbruk. Vid Nordic Baltic Bioenergy Conference i Vilnius härom veckan medverkade forskaren Alexander V Prishchekov och beskrev de mycket stora arealerna övergiven outnyttjad åkermark i Östeuropa. Han talade om 60 – 70 miljoner hektar som avvecklats sedan Sovjetunionens fall. Mycket ligger utanför EU:s gräns, i Ryssland, Ukraina och Moldavien, men en hel del finns också inom EU, t ex i de baltiska länderna och östra Polen. Vi har själva flera hundra tusen hektar dåligt utnyttjad eller nedlagd åker. Hur många miljoner hektar som kan användas med god ekonomi kan diskuteras, men det handlar om mycket stora outnyttjade resurser i regioner med stark avfolkning och behov av investeringar och sysselsättning.

I konsultationen till EU var frågan om biobränslen från åkergrödor klart vilseledande och tendensiös. Man ställer frågor om vi som svarande vill gynna ”biofuels from food-crops” och/eller om vi vill gynna ” Biofuels from energy crops (grass, short rotation coppice, etc.)”. EU-kommissionen och de flesta EU-politiker gör denna märkliga åtskillnad mellan ”livsmedelsgrödor” och ”energigrödor”, där de senare innehåller cellulosa. Istället för att fråga sig hur man får ut största möjliga energiskörd per hektar, och hur man kan använda de marker som finns tillgängliga, ägnar man sig åt att skilja på onda och goda råvaror. Konsekvensen blir att det är bättre att odla en sämre gröda som kan omvandlas med sämre verkningsgrad och till högre kostnad, än att använda en bättre gröda som är lättare att omvandla till lägre kostnad, enbart för att den senare innehåller kolhydrater som kan ätas av människor och husdjur, medan den förra innehåller kolföreningen cellulosa.

Vi måste få igång en debatt om den destruktiva EU-politiken för bioenergi från åkermark och riva upp ILUC-beslutet från förra sommaren.

/Kjell