Ett Nobelpris i tiden, men Nordhaus räknar fel

Foto: Pixabay

Tyvärr ger Nordhaus modeller rekommendationer till politikerna om alldeles för låg nivå på koldioxidskatterna och han underskattar kostnaden och problemen med temperaturhöjningen. Det framgår av en initierad artikel av Christian Azar i DN Kultur 6 december.

Demonstrationerna i Frankrike av de gula västarna visar samtidigt att det inte är lätt att införa kraftfulla klimatstyrmedel. Vi får hoppas att proteströrelsen inte gör det politiskt omöjligt att införa koldioxidskatter i andra länder. Både i Frankrike och på andra håll måste man tänka igenom på vilket sätt man sätter pris på utsläppen, så att åtgärden kan accepteras av väljarna.

William Nordhaus är professor vid Yale, ett av USAs mest ansedda universitet. Han har skrivit flera böcker om miljöskatter, men framför allt utvecklat en modell för hur man ska kunna prissätta koldioxidutsläppen, dvs införa koldioxidskatt. Hans bok Managing the Global Commons: The Economics of Climate Change kom 1994. Då hade faktiskt både Sverige, Norge, Finland och Danmark infört koldioxidskatt, även om nivåerna var ganska låga. Och det var ett par årtionden efter att den svenske ekonomen Erik Dahmén, vid Handelshögskolan i Stockholm, först propagerat för miljöskatter. Han ville bland annat ”avgiftsbelägga den produktion och de tekniska alternativ som har påtagliga skadeverkningar av olika slag” och gav redan 1968 ut boken Sätt pris på miljön.

Nordhaus har trots allt sett till att koldioxidbeskattning blivit en central fråga i den ledande ekonomiska forskningen. Att tillhöra ett av USA:s mest prestigefyllda universitet garanterar det. Och det är följdriktigt att den svenska priskommittén ger priset till honom. Nästan alla ekonomipriser har ju gått till äldre, vita män vid ”tunga” amerikanska universitet som Harvard, Yale, Princeton och University of Chicago. Åttio män och en kvinna, hittills.

Nordhaus tänker rätt i stort. Men knappast hela vägen. I intervjuer de senaste dagarna har han uttryckt sin skepsis till att man ska kunna åstadkomma tillräckligt stora reduktioner av utsläppen, ens med starka styrmedel. Hans slutsats är att man måste acceptera en temperaturhöjning på 3 grader. Det verkar också som att han tycker att det kan vara en klok ekonomisk avvägning med tanke på kostnader och vinster i ekonomin. Den ”ekonomiskt optimala” temperaturhöjningen skulle enligt Nordhaus vara 3,5 grader.

Jag är övertygad om att den här hållningen är fel. Det svenska exemplet visar att det går att göra en snabb omställning och minska utsläppen snabbt, inte minst inom värme- och elproduktion.

Chalmersprofessorn Christian Azar har också kritiserat Nordhaus slutsatser och modellberäkningar. I en mycket välskriven artikel i Dagens Nyheters kulturdel 6 december lyfter Azar fram tre brister i Nordhaus modell:

• Konsekvenserna för människor i fattiga länder undervärderas starkt, genom att Nordhaus bara använder ett rakt ekonomiskt mått, lika jorden runt. Men i verkligheten är 1000 kronor för en bonde i Mali något helt annat än 1000 kronor för en rik person i västvärlden.
• Osäkra men katastrofala effekter kan inte vägas in i modellen. Den fångar bara in de konsekvenser vi känner till och kan värdera, men det kan inträffa snabba och stora förändringar som vi idag inte känner till (”tipping points”).
• Värderingen av framtida kostnader och konsekvenser jämfört med kostnader idag är helt avgörande för resultatet. Ekonomer som Nordhaus räknar med en diskonteringsfaktor för framtida kostnader. Det innebär att man räknar ner värdet av framtida konsekvenser kraftigt. Nordhaus har dessutom valt en relativt hög diskonteringsfaktor.

Just på denna senaste punkt har Nordhaus haft en helt annan syn än en annan berömd ekonom som studerat klimatfrågan, Nicholas Stern, som på den brittiska regeringens uppdrag utarbetade den 700-sidiga Sternrapporten 2006. Nordhaus kritiserade Stern för att denna la fram alltför drastiska förslag om att minska utsläppen, något som Nordhaus menade skulle leda till onödigt dyr klimatpolitik.

Sterns huvudargument var att vi måste agera idag, och investera i ny teknik för minskade utsläpp för att undvika ständigt stigande kostnader i framtiden. Nordhaus åsikt är snarare att man kan vara bättre att vänta med en del åtgärder för att få en kostnadseffektiv anpassning.

Två svenska professorer, John Hassler och Per Krusell, skrev 2013 en rapport åt SNS – Klimatet och ekonomin – där de ville svara på frågan om hur hög en global koldioxidskatt borde vara för att vara optimal.

De utgick från Nordhaus antaganden om sambandet mellan ”klimatskada” och medeltemperaturhöjning, och hamnar också i en diskussion om diskonteringsfaktorn, med slutsatsen att det beror på vilken siffra man använder på den. Med en diskonteringsfaktor på 0,1% per år bör man ha en skatt på 890 kronor per ton CO₂, men med en diskonteringsfaktor på 1,5% per år hamnar man på 102 kronor per ton. Den svenska koldioxidskatten ligger redan 1150 kronor/ton CO₂.

Frankrike har idag en koldioxidskatt som ligger strax under halva nivån mot Sverige och långt över Nordhaus rekommendation. Planen har varit att höja skatten steg för steg upp till nära svensk nivå 2023. Men det provocerade den franska gatan, och de gula västarnas protestaktioner har gett de värsta gatukravallerna sedan 1968.

Detta sker samtidigt med klimatmötet i Katowice och mot bakgrund av ständigt nya larmrapporter om ökade utsläpp, stigande halter av växthusgaser, stigande temperaturer, smältande glaciärer, osv. Macron gör det som alla borde göra. Han är en riktig klimathjälte. Men inte tågar några klimatdemonstranter till franska ambassaden för att ge sitt stöd. Och media undviker i stort att se kopplingen.

Nordhaus får ”Nobelpris”, trots att han föreslår en alldeles för beskedlig klimatskatt och ger länder och företag argument för att skynda långsamt. Macron borde få Nobels fredspris för att han försöker införa styrmedel som räddar klimatet.

/Kjell