Elektrifieringens effekter i landskapet möter motstånd

Foto: Kjell Andersson

Stålverket ska gå över till att producera fossilfritt stål och ersätta masugnar med en ljusbågsugn som kräver mycket el. Därför behövs det en ny kraftfull kraftledning från transformatorstationen i Hedenlunda söder om Flen. Det är inte den enda nya kraftledning som behövs i landskapet, och jag hörde för några veckor sedan i lokalradion kommunalrådet i Flen föra fram kritik om vad som händer med hennes kommun. Kraftledningar kors och tvärs i kommunen, men jobben hamnar i grannkommunerna. I Katrineholm och Eskilstuna planeras stora nya datacenter som kräver mycket el.

Genom området går redan flera stora stamledningar. En del är parallella, och då blir kraftledningsgatorna mycket breda. Mycket produktiv skog har redan offrats. Däremot har vi knappast några vindkraftverk, ännu.

Foto: Kjell Andersson

På riksnivå pågår en politisk process för att påskynda investeringarna i markkrävande infrastruktur för elförsörjningen. Det gäller både kraftledningar och nya vindkraftsparker. Utbyggnaden går för långsamt, anser man, och det finns för mycket lokalt motstånd.

Det är mycket el som ska fram. Energiföretagen presenterade i slutet av april en scenarioanalys av elanvändningen i Sverige 2045. I ett högnivåscenario landade man på en elförbrukning på 310 TWh år 2045 – en ökning med 120 procent från dagens knappa 140 TWh. Alltså mer än en fördubbling på 24 år!

Man får gå tillbaka till kärnkraftsentusiasmens dagar för att hitta liknande prognoser. Den gången var det CDL, den centrala driftsledningen, som gjorde prognoser om 7-procentig årlig ökning av elanvändningen till mycket höga nivåer.

Så har det inte blivit. Elanvändningen ökade fram till 1986, när alla reaktorer hade tagits i drift, och har därefter legat still kring 140 TWh. Ett enda år, 2001, har vi förbrukat mer än 150 TWh el. Förra årets användning på 133,8 TWh var den lägsta sedan 1986. Det berodde till viss del på pandemin och en varm vinter, men bekräftar också en långsiktig trend av oförändrad och på senare år något sjunkande elanvändning.

Men nu ska det alltså bli andra bullar. Elektrifiering ska minska en stor del av klimatpåverkan, både i transporter och industri. Energiföretagens scenario pekar på kraftigt ökat elbehov i den tunga industrin (järn/stål och kemi) och i transportsektorn för alla typer av fordon. Däremot tror man att uppvärmningen med el ska minska.

För att klara ekvationen kommer det att behövas mycket stora mängder ny elproduktion, och det blir till stor del vindkraft. Och det kommer att behöva byggas ett stort antal nya kraftledningar, inte minst i södra Sverige. Av den tillkommande elanvändningen räknar Energiforsk och Profu, som gjort analysen åt Energiföretagen, med att 28 – 40 TWh ska hamna i elområde 3, det tättbefolkade sydsvenska område som inkluderar Stockholm och Göteborg och en massa städer däremellan. Hit hör också vi i Sörmland.

När de stora stamledningarna byggdes mellan Norrland och Sydsverige på 1950- och 60-talen för att frakta vattenkraftsel söderut rådde stor teknikoptimism och framtidstro. Det var före miljörörelsens genombrott, och projekten mötte inte mycket protester. Det finns åtta 400 kV-ledningar och tre 220 kV-ledningar söderut från nedre Norrland.

Idag är läget ett annat. Starka lokala miljöopinioner växer ofta fram mot infrastrukturprojekt liksom mot vindkraftsparker.

Totalt kommer mer än 130 miljarder att satsas på nya kraftledningar under de kommande årtiondena, 70 miljarder i nya stamnät och 64 miljarder i regionnäten. Dagens beslutsprocesser för ledningsprojekt är ofta tio år eller mer.

Regeringen har lagt förslag om att minska möjligheterna att överklaga för att korta processerna och Fossilfritt Sveriges Svante Axelsson föreslog en rad åtgärder för att korta handläggningstiderna för nya tillstånd för kraftledningar i en debattartikel i Dagens Industri den 18 april. Ett av hans förslag är att kraftledningar ska få status som riksintresse för att kunna vägas mot riksintresse för naturvård. Det måste betyda att behovet av en ny kraftledning ibland kommer att anses viktigare än att skydda värdefull natur.

Målet är att halvera handläggningstiderna. Svante Axelsson skriver att det ”dock inte får ske till priset av mindre genomtänkta beslut eller att det görs avkall på demokrati och transparens i processerna”. Den ambitionen är bra, men den löser inte det grundläggande problemet att de berörda, boende, markägare och naturvänner, inte vill ha ledningarna. De kommer alltid eller ofta, precis som i Sörmland, att kräva att ledningarna grävs ner som markkablar. Det femdubblar kostnaden och gör underhållsarbetena svårare i framtiden. Konflikterna försvinner inte med kortare handläggningstider. Snarare tvärtom.

Också för vindkraft planeras lagändringar för att lättare kunna köra över lokala opinioner. Det kommunala veto som idag finns i miljöbalken ska tas bort, och möjligen ersättas med något annat kommunalt inflytande. Lise Nordin, tidigare riksdagsledamot för Miljöpartiet, utreder frågan och ska vara färdig med ett förslag 30 juni. Men ambitionen är redan bestämd på ledande politisk nivå: det ska bli lättare att få igenom beslut om vindkraftsprojekt. Svensk Vindenergi beklagar att bara 41 procent av de ansökta projekten beviljats tillstånd under 2014 – 2018. Organisationen kräver också en ändring av miljöbalken.

Man kan ha förståelse för att projektörer som lagt ner mycket pengar på sina projekt känner sig misshandlade när en kommun i sista stund lägger in veto, utan att behöva ange skäl. Det borde kunna lösas med en ordning med kommunalt ställningstagande tidigare i beslutsprocessen. Men att ta bort det kommunala vetot är ett stort steg bort från lokalt inflytande över miljön.

Min spaning är att vi kommer att få se många lokala konflikter, både kring kraftledningsbyggen och kring vindkraftsparker i mer tättbefolkade delar av Sverige, under de närmaste åren. Lagändringarna underlättar genomförande av projekten, men tar inte bort de grundläggande konflikterna. Många kommer att känna sig överkörda av den planerande överheten. Och konflikterna kommer att skapa motsättningar inom miljörörelser och partier när man ska väga nationella klimatbeslut mot närmiljö och naturvård.

/Kjell Andersson