Tillbaka

Domedagen som kom av sig – det kan hända igen

Omkring 1970 hade vi en samhällsdebatt som mycket påminner om dagens klimatdebatt, men huvudfokus var på befolkningsexplosionen och en hotande resursbrist i världen. Jag har i bokhyllan Romklubbens båda rapporten, Tillväxtens gränser från 1972 och Mänskligheten vid vändpunkten från 1974. En annan klassiker är Georg Borgströms bok Gränser för vår tillvaro, som i sin första upplaga kom ut redan 1964. Eller Hans Palmstiernas Plundring, svält, förgiftning från 1967.

Böcker

Jag tittar i de här böckerna efter att ha läst Hans Roslings postuma bok Factfulness som kom ut härom veckan, med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling som medförfattare.

Vad kan man dra för slutsatser av den tidens domedagsdebatt om befolkningsexplosionen och utvecklingen sedan dess i relation till dagens domedagsdebatt om klimatet? En hel del, tror jag.

Det har alltså gått 50 år sedan debatten om befolkningsexplosion och resurskris briserade. Så här kunde man se på läget den gången:

”500 miljoner barn lider redan nu av undernäring och svält. Jordens befolkning ökar från 3,6 miljarder till drygt 10 miljarder 2025. Oljetillgångarna blir sannolikt uttömda redan 1985. Kolresurserna har förbrukats omkring 2100.”

(Citerat från baksidestexten på Mänskligheten vid vändpunkten.)

Alla böcker innehöll exponentiella befolkningskurvor med en konstant befolkningsökning på 2,1% vilket ger fördubbling på 33 år. Nya miljarder människor tillkommer med allt kortare intervall när kurvorna skjuter i höjden.

Fram till omkring millenieskiftet stämmer kurvorna ganska väl med det som blev verklighet. Världsbefolkningen ökade till 6 miljarder 2000. Men sedan har det skett ett betydande trendbrott, som Roslings bok beskriver mycket väl, och som de flesta är omedvetna om. Från slutet av 60-talet, alltså vid den tid som domedagsprofetiorna om befolkningsexplosionen skrevs, fram till idag har födelsetalen sjunkit dramatiskt. Antalet barn per kvinna i världen halverades från 5 födslar 1965 till 2,5 födslar 2017. Nedgången i antalet överlevande barn var inte fullt så stor, eftersom dödligheten bland barnen sjunkit dramatiskt; bara 4% av barnen dör före fem års ålder. 80 procent av alla barn vaccineras, mödrarna har bättre utbildning, andelen extremt fattiga har minskat från 50% av världsbefolkningen på 60-talet till 9% idag. Fortfarande stiger befolkningen, men det beror nu främst på att livslängden ökar – idag 72 år globalt.

Världsbefolkningen kommer att stabiliseras kring 11 miljarder i slutet av detta århundrade. Det är väldigt mycket folk, som ökar trycket på jordens resurser, särskilt som alla strävar efter ett drägligt liv. Utmaningarna är stora, men de blir lättare att hantera när vi går mot en stabilisering av världsbefolkningen.

Världssamfundet har klarat att möta det domedagsscenario som målades upp på 1970-talet när det gäller befolkningsexplosionen. Inte heller har naturresurserna ”tagit slut”. Och livsmedelsproduktionen har hållit jämna steg med befolkningsökningen, och mer därtill. Det finns idag fler överviktiga människor i världen än undernärda, trots att vi är 7,6 miljarder som ska mättas.

Varför har det gått så pass bra? Och varför kunde inte vetenskapsmännen förutse utvecklingen?

Det finns säkert flera förklaringar. En kan vara att larmen väckte världssamfundet till handling på en rad områden. Men ökat bistånd och globala miljökonferenser som i Stockholm 1972 och Rio 1992 har nog haft mindre betydelse än den fortgående ekonomiska utvecklingen och olika tekniska framsteg. Framför allt har miljarder människor gjort kloka saker i sitt eget intresse. Familjer har själva fattat beslut om att skaffa färre barn när de fått det bättre, och när de barn de skaffat har överlevt. Flickorna har fått gå i skola. Mödrahälsovården har förbättrats. Informationssystemen med radio, tv, internet och mobiler har gjort alla mer upplysta om sina möjligheter. Osv.

Mycket har hänt som forskarna inte kunde förutse i sina modeller 1972 och 1974, trots att de hade den tidens kraftfullaste datorer till sin tjänst.

Vad kan vi lära oss av den här erfarenheten när det gäller hanteringen av dagens domedagsfråga – klimatet? En hel del, tror jag.

Först av allt. Man ska inte underskatta vad som går att göra när alla drar åt samma håll: om världens regeringar uppfyller det man lovade i Paris, liksom tusentals stora företag, regioner, städer och miljontals enskilda människor börjar agera.

Den tekniska utvecklingen går dessutom fort och vi kan inte alltid förutse vad som kommer. 70-talets vetenskapare kunde inte föreställa sig it-revolutionen. Men de såg inte heller den ekonomiska evolutionen i Kina. I Tillväxtens gränsers prognoser utgår man från att BNP i Kina, som då låg på 90 US dollar per invånare och år, med en årlig tillväxt på 0,3%, bara skulle öka till 100 dollar/år år 2000! Och Indiens BNP skulle bara öka från 100 USD till 140 USD, med en tillväxt på 1% om året. Facit: Idag har Kina en BNP på 14 100 USD/inv., med en tillväxt på 6,9% och Indien en BNP på 6 200 USD/inv. och en tillväxt på 7,3% (World Almanac 2017).

Kinas ekonomi är alltså mer än hundra gånger så stark som prognosmakarna trodde 1972. Vi kan sannolikt se en liknande utveckling i många afrikanska länder under de närmaste årtiondena. Roslings bok är en spännande framtidsspaning på den punkten.

Men ökad tillväxt, det leder väl bara till ännu mer energiförbrukning och utsläpp av växthusgaser? Det är en rimlig invändning. Men det måste inte bli så. Det handlar inte minst om valet av teknik. Men också om att inte låta förutfattade meningar styra, och att hålla emot lobbyintressen som slår vakt om redan gjorda investeringar i fossilindustrin.

Roslings bok handlar främst om utbredda förutfattade meningar som hindrar oss att se klart. Flera av dem grundlades genom den miljö- och framtidsdebatt som tog fart omkring 1970. Föreställningar om den ödesbestämda utvecklingen, med förutom befolkningsexplosion också exploatering, allt mer föroreningar och uttömda naturresurser.

När det gäller miljön ställer inte Rosling några faktafrågor, förutom om klimatet, där den globala kunskapen är mycket hög till skillnad från alla andra faktorer han undersökt.

Vi skulle själva kunna ställa ”Rosling-frågor” om jordens gröna resurser, om tillgång på odlingsmark, om möjlig livsmedelsproduktion, om avkastningsökningar, om tillgång på vatten, om världens skogar och mycket annat. Kort sagt, förutsättningarna för bioenergi och bioekonomi. Vi skulle också kunna ställa frågor om kostnaderna för förnybar energi. Vi skulle se att kunskapen är lika låg som när det gäller befolkningsutveckling, hälsotillstånd och utbildning. Både allmänhet, politiker, media och stora delar av forskarsamhället sitter fast i föreställningar som är inaktuella eller bygger på missförstånd, ofullständig statistik eller vinklade redovisningar.

Vi behöver factfulness också inom vår sektor, om vi ska kunna ta fram riktiga underlag för styrmedel och åtgärder som kan klara klimatutmaningen.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer