Det globala klimatavtalet har många vinnare och några förlorare

Låt oss utse vinnare; de är många. Och några få förlorare.

Vinnare 1: Ban Ki-moon och FN. FN:s generalsekreterare engagerade sig mycket starkt personligen under förberedelserna inför COP21, bland annat med ett eget stort förberedelsemöte i New York. Vi ska också komma ihåg att UNFCCC är en FN-institution, och därmed är Pariskonferensen och Parisavtalet ett bevis på att FN är en högst relevant organisation, och att FN-modellen fungerar: att samla alla världens länder till gemensamma insatser. FN har misslyckats med många andra insatser på senare år, inte minst genom att stormakter kan blockera besluten genom att lägga veto i säkerhetsrådet. Men här fanns alla stormakterna med, och då fungerade FN.

Vinnare 2: Barack Obama. USA:s president hade en plan, och den fungerade. Det gällde att ta revansch för misslyckandet i Köpenhamn 2009, men också om eftermälet som president. För att få en plats i annalerna bland de stora presidenterna behövde han en framgång på det internationella planet. I planen ingick att skapa trovärdighet för den amerikanska förhandlingspositionen genom åtgärder på hemmaplan. Därför drev han igenom en hård linje mot kolkraften, genom att utnyttja möjligheten att med stöd av Clean Air Act gå vid sidan av den trilskande republikanska Kongressen. I planen fanns också överenskommelsen med Kinas president för att bereda marken inför COP21. Parisavtalet är en stor politisk seger inte bara för Obama, utan för en hel generation demokratiska politiker, med bland annat Al Gore och John Kerry, som båda fanns på plats i Paris.

Vinnare 3: Den franska regeringen. President Francois Hollande kunde vända stämningen från terrorattackerna till hopp och framtidstro i klimatavtalet. Hans utrikesminister Laurent Fabius var en galant och effektiv ordförande för konferensen. Frankrike får till stor del äran av att konferensen var så väl förberedd. Där fanns bland annat Lima Paris Action Agenda, en process för att engagera tusentals städer, företag och organisationer med egna löften och åtaganden. Det satte press på regeringarna. Där fanns också det smarta upplägget att låta presidenterna och statsministrarna tala i början av konferensen, men inte lägga sig i detaljerna på slutet. Det franska ordförandeskapet lyckades också hitta de kompromisser som fick alla att skriva på. Sammantaget är avtalet en stor seger för fransk diplomati.

Vinnare 4: Kina, som på allvar intagit positionen som ansvarstagande global stormakt. Det var när Kina bestämde sig för att ta sträcka ut handen till USA som grunden lades för framgång i Paris. I Köpenhamn var det ju motsättningen mellan Kina och USA som gjorde ett avtal omöjligt. Kina lovade nu att stoppa ökningen av sina utsläpp. Kina lovade att införa ett heltäckande nationellt system för handel med utsläppsrätter. Kina lovade mycket pengar till den gröna klimatfonden. Alla de här åtgärderna gav Kina trovärdighet, men också en möjlighet att brygga över klyftan mellan de gamla industriländerna och utvecklingsländerna, som var inbyggd i Kyotoavtalet. Kinas omvändelse handlar inte i första hand om välvilja. Den allt värre miljösituationen i Kinas storstäder gör att det finns ett starkt tryck från befolkningen att något måste göras.

Vinnare 5: De mest utsatta u-länderna, inte minst de små ö-staterna. De starka skrivningarna om att sträva efter att begränsa temperaturhöjningen till 1,5 grader är en stor och oväntad framgång för alla de länder som hotas av klimatförändringen och som vill ha drastiska och snabba åtgärder. Man kan invända att det saknas trovärdiga åtgärder för att nå 1,5 grader. Det är sant. Men att få med målet är som att slå in en dörr som hittills varit stängd.

Vinnare 6: Förnybart-industrin. Till vinnarna måste man också räkna alla de branscher och företag som får arbetsuppgifter i den gigantiska omställning som nu måste ske. De kan börja med att läsa alla de så kallade INDC-erna, de dokument som lämnats in av alla konferensens deltagande länder utom en handfull. Där finns både vackra ord och konkreta planer, men framför allt en viljeinriktning som måste bli till handling under de närmaste åren. De planerna kan omsättas i reda investeringspengar. Och tusentals företag har lovat att ställa om sin egen produktion och verksamhet. Det ger också affärsmöjligheter, oberoende av hur snabbt länderna kommer igång med att förverkliga sina planer. Man behöver inte vänta på koldioxidskatter och utsläppshandel.

Vilka är då förlorarna? Här är några, utan inbördes ordning:

• De länder och bolag som har alla sina ägg i den fossila korgen. De blir förlorare på marknaden om de inte kan ställa om.
• De politiker som tror att klimatproblemet inte är verkligt. Förnekarna. Den mäktigaste gruppen bland dessa är de amerikanska republikanerna, som ställt sig vid sidan av den globala politiken, allt mer irrelevanta och i opposition till vetenskapen. Men här finns också en del andra, ofta konservativa rörelser. Regeringarna i Australien och Polen finns också i den här samlingen.
• Putin. Han kom till Paris och försökte ge ett intryck av att finnas på vinnarsidan, men utan trovärdighet.
• Ett stort antal olyckskorpar och cyniker bland debattörer och politiska analytiker som inte trodde att detta var möjligt. Många av dessa kommer att fortsätta sin argumentation i hopp om att nationerna inte kommer att hålla sina löften.

Till sist: Intressant att läsa Sveriges stora morgontidningar dagen efter. Svenska Dagbladet har under de två dagar som följt inte haft en rad på sin ledarsida om Parisavtalet! Dagens Nyheter hade ett omfattande material, och ett uppslag goda råd om vilka tekniska lösningar som ska klara omställningen. Gissa vad som inte fanns med? Bioenergin, förstås, annat än som en del av koldioxidlagring.

/Kjell