Den obotfärdiges förhinder – á la Konjunkturinstitutet

När man läser remissvaret från Konjunkturinstitutet påminns man om det gamla uttrycket ”den obotfärdiges förhinder” och Jesu liknelse om det stora gästabudet (Lukas 14: 16 – 24).

FFF-utredningen stakar ut vägar för att ställa om transportsektorn bort från fossila bränslen, på samma sätt som vi i Sverige redan ställt om vår uppvärmning. Det handlar om nödvändig klimatpolitik. Utredningen innehåller en lång rad förslag som måste behandlas seriöst. Svebio avger om ett par dagar ett yttrande.

Konjunkturinstitutet har också lämnat ett remissvar och har en rad poänger i sitt svar, bland annat att utredningen mer borde ha förlitat sig mer på generella styrmedel (läs: höjd skatt på bensin och diesel), och att trafikprognoserna för 2030 ligger väldigt lågt jämfört med andra prognoser från Trafikverket (Inom parentes måste ändå sägas att det är experter från Trafikverket som varit ledande personer i utredningens sekretariat, så man får väl undra vad Trafikverket egentligen tror om trafikutvecklingen framöver).

Men i huvudsak är Konjunkturinstitutets yttrande ett exempel på den obotfärdiges förhinder. Fullt av ursäkter och skäl till varför det inte går att göra så mycket i Sverige.

Ett av Konjunkturinstitutets huvudargument är att ifrågasätta om ett litet land som Sverige kan gå före. Man skriver att ”då Sverige utgör en liten del av den internationella fordonsforskningen, komponent- och fordonstillverkningen är våra möjligheter att på egen hand bidra till teknikgenombrott inom flertalet områden sannolikt begränsade.”Vips avfärdas Scanias och Volvos utveckling av nya drivsystem och fordon för förnybara drivmedel i en enda mening. Liksom möjligheten att driva fram en utveckling genom att bygga efterfrågan och marknad, så som vi gjort med vår satsning på E85.

Över huvud taget ifrågasätts om ”Sverige kan vara ett föregångsland som genom innovation kan bidra till teknikutveckling”. Är detta verkligen Konjunkturinstitutets generella uppfattning om svensk teknikutveckling?

Konjunkturinstitutet anser att utredningens förslag innebär att Sverige går 20 år före andra EU-länder, men att ”de direkta effekterna på klimatet är små, eftersom den svenska trafiksektorn endast står för några promille av trafiksektorn globalt”.

Det är ett klassiskt argument för den som inget vill göra, ett utmärkt exempel på den obotfärdiges förhinder. Även om en åtgärd är möjlig kommer man med ursäkter ”eftersom det jag själv gör betyder så lite”. Med det argumentet behöver ingen göra något alls så länge inte Kina först åtgärdat sina kolkraftverk. Alla kan skylla på andra som släpper ut mer än de själva.

Konjunkturinstitutet radar därefter upp alla de konkreta förslag som utredningen förslår, men lämnar inga som helst synpunkter på något av dem. En av statens viktigaste remissinstanser lämnar ”walk-over” och missbrukar sin skyldighet att ge svar på utredningen förslag.

Tänk tanken att en liknande statlig utredning omkring 1990 hade föreslagit att Sverige skulle ställa om fjärrvärmesektorn och oljeuppvärmningen av våra villor inom tjugo år. Jag är övertygad om att Konjunkturinstitutets ekonomer också då skulle ha skrivit att det inte lönar sig för ett litet land att gå före och att det inte betyder något för klimatet globalt. Den omställningen har ändå gjorts, främst driven från politisk nivå, och idag har vi nästan inga fossila bränslen kvar i uppvärmningssektorn, utsläppen av CO2 har minskat kraftigt och vi importerar mycket mindre dyr olja. Tur att inte analytiker som de på Konjunkturinstitutet bestämt politiken.

PS: Uttrycket ”den obotfärdiges förhinder” anses ha myntats av psalmdiktaren och biskopen Jesper Swedberg, en av svenska kyrkans stora föregångsmän under Karl XI:s tid vid slutet av 1600-talet. Han skrev i den gamla psalmboken ”en gudelig betraktelse angående de obotfärdigas förhinder uti gudaktighetens övning”. Uttrycket brukar annars kopplas till liknelsen om det stora gästabudet i Lukas 14:16 – 24. Liknelsen handlar om en man som tillredde ett stort gästabud och bjöd in många. Men alla hade ursäkter för att inte komma. Den ene skulle bese mark son han just köpt, den andre skulle pröva nya oxar som han skaffat sig, den tredje hade just tagit sig en ny hustru. Alla hade ursäkter för att inte vara med. Då bjöd mannen in fattiga, blinda och handikappade, och alla andra som ville komma. Men de som från början avböjt var inte längre välkomna.

/Kjell