Tillbaka

CCS och BECCS ingen billig klimatväg

Det går, tekniskt, att skilja ut koldioxid och sedan lagra det nere i underjorden. Det kallas CCS (Carbon Capture and Storage). Om man tar koldioxid från förbränningen av biomassa, exempelvis i ett kraftvärmeverk eller i ett massabruk, talar man om BECCS, där B står för bioenergi. Med BECCS kan man i stor skala rena luften från koldioxid.

Men klimateffekten blir densamma om man planterar och skördar skog och ersätter fossilt kol, som annars skulle ha tagits upp ur berggrunden. Nettot blir detsamma – mindre CO2 i atmosfären jämfört med om man fortsatt att elda kol, olja eller gas och låtit träden stå oanvända för att så småningom ruttna ner.

Dagens Nyheter hade i helgen ett uppslag om CCS och BECCS. Alla fakta var rätt, men jag tycker inte att man problematiserade frågan tillräckligt. För det finns problem.

  • Kostnaden är hög. CCS ska naturligtvis vägas mot andra alternativ att minska CO2-halten i atmosfären, som förnybar energi, energieffektivisering, beskogning, och tävla med dessa åtgärder på lika villkor. Helst bör det ske inom ett gemensamt styrmedel, exempelvis handel med utsläppsrätter. I artikeln i DN nämns en kostnad som ligger upp till tio gånger dagens pris på utsläppsrätter. Jag tror inte ens det räcker. Det finns många klimatåtgärder som är billigare per ton koldioxid.
  • Det kostar mycket energi. Omkring 30 procent av energin i ett kolkraftverk som tillämpar CCS kan åtgå för att driva återvinningen. Det betyder också att kostnaden ska bäras av ett mindre antal sålda kilowattimmar, som då blir dyrare att producera. Till sist blir frågan: är det alls värt att satsa på kolkraft med CCS. Varför inte helt gå över till fossilfria energikällor?
  • Skälet är förstås att CCS är ett sätt att ge alibi för fortsatt användning av kol. Det är också orsaken till att CCS haft så mycket uppbackning och lever vidare trots de uteblivna framgångarna för tekniken. Vad DN-artikeln inte skriver något om är alla de motgångar som CCS-projektet mött, inte minst i Europa.

EU beslutade att avdela en stor summa pengar genom att auktionera ut 300 miljoner utsläppsrätter (NER 300). Det gav så småningom en pott på drygt 2 miljarder euro. Från början var avsikten att huvuddelen av pengarna skulle användas för CCS-projekt, men senare fördelades pengar också till stora projekt för förnybar energi. Det har inte blivit några CCS-projekt alls med NER 300-pengar, och relativt få av de andra projekten har än så länge genomförts.

Det hittills största och mest konkreta projektet i Europa är det som genomförts i Norge vid Mongstad på Västlandet, i anslutning till ett gaskraftverk som drivs av Statoil. CCS-projektet var den norska regeringens skötebarn, men 2012 tvingades man lägga ner det efter att ha satsat stora belopp. Vad man dock lyckades visa var att det gick bra att pumpa ner koldioxiden i områden där man utvunnit gas.

Samma öde mötte Vattenfalls CCS-projekt i Schwarze Pumpe i östra Tyskland. Vattenfall avvecklade i maj 2014 sin 30 MW pilotanläggning för CCS i samband med att bolaget skar ner sin forskningsbudget med 20 procent.

Det är i första hand höga kostnader som avbrutit de här två projekten. Däremot verkar det som om tekniken fungerat bra.

Men varför inte satsa helhjärtat på BECCS? Det skulle ju ge dubbel klimatnytta. Inte bara utnyttja förnybar bioenergi, utan dessutom lagra koldioxiden i marken för evigt och reducera koldioxiden i atmosfären.

För det första är effekten av att lagra koldioxiden från en bioanläggning vare sig bättre eller sämre än CCS vid ett kolkraftverk. Koldioxid som koldioxid. Man ska förstås genomföra CCS där det är billigast oberoende av varifrån koldioxiden kommer. Ekonomin måste styra.

För det andra finns det inget som pekar på att bio-CCS skulle bli billigare än annan CCS. Detta gäller i de allra flesta fall, men det finns några undantag. Både i etanolfabriker och i uppgraderingsanläggningar för biogas bildas det koldioxid i relativt koncentrerad form som är lättare att fånga in än koldioxiden som bildas vid förbränningen i ett kraftverk. De här koldioxidflödena är inte lika stora som de mängder som bildas i ett kolkraftverk, men de är billigare att ta vara på.

Det är signifikativt att den enda omfattande koldioxidlagring som nu sker äger rum just i anslutning till en stor etanolfabrik i Decatur i Illinois, vid Archer Daniels Midland Company. Här pumpar man ner en miljon ton koldioxid om året i sandstensformationer (Detta omnämns också i DN-artikeln). Jag var på väg till Decatur i somras för att prata med bolaget och forskarna, men tyvärr stämde inte mina reseplaner med deras möjlighet att ställa upp. Men så småningom kommer det en rapport.

I Norrköping tar Agroetanol vara på koldioxiden och den säljs sedan till livsmedelsindustrin och ersätter koldioxid som framställts ur fossil gas. Istället för i underjorden hamnar koldioxiden i våra magar via läskedrycker på vägen tillbaka till atmosfären.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer