Bättre att stötta biokraft än osäker kärnkraft

Kraftringen Örtofta. Foto: Alan Sherrard

Det jag avser är biokraft, ett kraftslag som ingen nämner i debatten om ökad elproduktion. Vi kommer att diskutera biokraftens potential vid vår stora biokraft- och värmekonferens i Karlstad i nästa vecka. Några politiker kommer att vara på plats och jag hoppas att de kommer att lyssna på våra argument.

Regeringen ordnar presskonferens efter presskonferens om kärnkraft. Henrik Torehammar i Svenska Dagbladet skriver om ”regeringens eviga kärnkraftspressträffar”. Ambitionerna skruvas upp, och finansministern tvekar inte att lova ut omfattande ”garantier”, dvs i praktiken ett löfte om att täcka framtida förluster. John Hassler föreslog i sin hastigt hopkomna rapport till och med att staten direkt ska ta en del av kostnaden för ny kärnkraft (förslag 35). Ett något märkligt utspel av en ekonomiprofessor. I praktiken är finansminister Elisabeth Svantesson inne på samma tankegång när hon i Aktuellt jämför ny kärnkraft med nya vägar och järnvägar. Ny kärnkraft ser hon som en del av samhällets grundläggande infrastruktur, som alla är överens om är ett statligt ansvar.

Vad alla kan vara överens om

Jag tror att alla som deltar i den här debatten och mediabevakningen kring den kan vara överens om ett par grundläggande fakta kring ny kärnkraft:

. Nya reaktorer kommer inte att vara på plats på många år. Även regeringen medger detta när man anger 2035 som det är ny kärnkraftsproduktion ska vara igång. Det är en from förhoppning med tanke på tillståndstider och byggtid. Erfarenheten från Finland, Frankrike och Storbritannien, som är de enda västländer som på senare tid byggt eller bygger ny kärnkraft, är att man måste räkna med stora förseningar.

. Ny kärnkraft är dyr jämfört med nästan all annan ny elproduktion. Det är därför man nu börjar lova ut skattepengar till nya reaktorer. Utan subventioner går det inte att få lönsamhet.

Regeringspartierna har tidigare talat om tio nya reaktorer, men nu handlar det om två reaktorer som ska vara klara till 2035. Man har tonat ner retoriken kring så kallade små modulära reaktorer (SMR) och verkar nu främst vara inriktade på ett par nya stora reaktorer vid Ringhals. Man kan anta att det handlar om 2000 – 3000 Megawatt i total effekt, som ska vara i produktion om drygt tio år. Det verkar vara planen.

Bortsett från att de troligen inte är i produktion förrän bortåt 2040 kan vi ändå jämföra med vad en satsning på biokraft skulle kunna ge.

Hur stor är potentialen?

Energimyndigheten gav i våras ut en delrapport inom sitt uppdrag att utreda kraftvärmen och fjärrvärmen. Där angav man att det skulle gå att ta ut 300 – 500 MW mer el ur befintliga kraftvärmeverk. I en presentation vid ett möte för några veckor sedan skriver myndigheten ”att det skulle vara ekonomiskt optimalt att kraftvärmeeleffekten ökar med drygt 1 000 MW under de kommande 10 –15 åren”, men man konstaterar också att det finns en rad hinder för detta och att investeringsviljan från företagen inte pekar på att det kommer att hända spontant. Slutrapport från Energimyndigheten kommer i december.

Tidigare rapporter från Svebio och andra har pekat på större potential för ökad biokraftproduktion. I Biokraftsplattformen som Svebio tog fram 2015 fanns en beräkning för en maximal utbyggnad från dagens 4 300 MW befintlig biokraft till 10 000 MW. Det var naturligtvis mycket optimistiskt, och innefattade också ny teknik för att öka elutbytet, exempelvis genom att utveckla förgasningsteknik. Ifråga om optimism ligger ändå optimismen kring ny kärnkraftsteknik i en klass för sig.

Det finns alltså en betydande potential att öka produktionen av biokraft, både i befintliga anläggningar och genom investeringar i nya kraftvärmeverk. Tyvärr sker inte detta i tillräckligt hög grad idag, vilket framgår av tidningen Bioenergis aktuella nummer.

Fördelarna med biokraft

Vad är då fördelarna med 1000 MW biokraft jämfört med en ny reaktor i Ringhals?

• Den ökade elproduktionen kommer att vara på plats snabbare. Biokraften kan byggas ut steg för steg i en lång rad anläggningar och ledtiden är för varje anläggning 2-3 år jämfört med 10-15 år för ett kärnreaktor.
• Kostnaden är känd och risken för överraskande fördyring är närmast obefintlig.
• Försörjningstryggheten är större. En enskild reaktor kan när som helst behövas stängas ner av säkerhetsskäl. Om ett enstaka kraftvärmeverk får ett turbinhaveri kommer alla de övriga att köra vidare.
• Biokraftvärmen ger lokal energitrygghet, oftast med lokala biobränslen eller avfall som vi behöver ta om hand. Kärnkraften får sin energi från importerat uran. Alternativet är att öppna urangruvor i Sverige, något som har stora negativa miljökonsekvenser och lång ledtid.

I vissa avseenden liknar ny biokraft och kärnkraft varandra. De ger båda stabil baskraft och är planerbara, även om kärnkraften är svårare att växla upp och växla ner. De ger båda en garanterad effekt även när det inte blåser och under mörka timmar. Både Ringhals och kraftvärmeverk i våra städer har fördelen att de inte kräver stora utbyggnader av elnäten. Liksom Ringhals skulle tillskottet av ny biokraft främst hamna i elområdena 3 och 4 och stärka effektbalansen i södra Sverige.

Varför satsas det ändå så lite på biokraft när fördelarna är så uppenbara?

En viktig förklaring är att prissättningen på elproduktion inte inkluderar många av de systemnyttor som biokraften ger. Man får helt enkelt för dåligt betalt för det man bidrar med som biokraftproducent.

En annan förklaring är att våra politiker tycks ha glömt bort biokraften. När Ebba Busch fick frågor om elproduktionen på presskonferensen om den klimatpolitiska uppgörelsen mellan Tidöpartierna nämnde hon både kärnkraft och vindkraft och solenergi och fick in en rad om nya mikrobatterier. Men Sveriges tredje största elproduktionsslag, biokraften, och Sveriges största energikälla, bioenergin, kom inte med. Likadant var det med centerledaren Muharrem Demirok i Aktuellt. Han pratade mest om vindkraft och nämnde ”sol, vind och vatten”, men bioenergin och kraftvärmen glömde han.

//Kjell Andersson