Barack Obama och Xi Jinping visar åter klimatvägen

Genom sina egna signaturer har 26 länder med sammanlagt 39,06 procent av världens utsläpp av växthusgaser skrivit på. När 55 länder med 55 procent av utsläppen har ratificerat kommer avtalet att träda i kraft. EU måste nu snabbt följa efter USA och Kina.

Innan Barack Obama och Xi Jinping ratificerade avtalet i Hangzhou i Kina 3 september hade Parisavtalet ratificerats av 24 länder med strax under en procent av världens utsläpp. Genom USA och Kina nådde man alltså nära 40 procent av alla utsläpp, eftersom de två länderna är de särklassigt största utsläppsländerna.

De 24 som redan ratificerat var i första hand medlemmar av gruppen hotade ö- och kustländer: Bahamas, Barbados, Belize, Cook-öarna, Fiji, Grenada, Guyana, Maldiverna, Marshall-öarna, Mauritius, Nauru, Palau, Samoa, Seychellerna, St. Kitts och Nevis, St. Lucia, St. Vincent och Grenadinerna samt Tuvalu. De här länderna är akut hotade av stigande havsnivå och är mycket angelägna att Parisavtalet snabbt träder i kraft. Andra länder som redan ratificerat är Somalia, Palestina och Nordkorea. Norge har också skrivit på; vårt grannland behöver inte som vi invänta en långsam EU-process. Peru, som var värd för klimatmötet före Paris, var också bland de första. Men förutom Norge har inga av världens rikare länder, demokratier och industriländer ännu ratificerat. Det är därför det är så viktigt att Kina och USA nu visar vägen.

(Man kan följa ratificeringsprocessen på klimatkonferensen, UNFCCC:s hemsida)

President Barack Obama har investerat mycket trovärdighet i klimatfrågan. Han ser det som en viktig del av sitt eftermäle att framstå som den amerikanske president som såg till att det blev ett globalt klimatavtal. Istället för att ta avtalet till Senaten för godkännande beslutade han att Parisavtalet är en ”exekutiv överenskommelse” som han själv kan underteckna. I Senaten hade avtalet med all säkerhet fastnat, precis som Kyotoavtalet en gång stoppades trots att USA:s dåtida videpresident Al Gore haft en huvudroll i förhandlingarna i Japan. När utrikespolitiken, och särskilt klimatpolitiken, ska hanteras av den amerikanska Kongressen förvandlas den snabbt till inrikespolitik, och då är det ingen som vill oroa amerikanska bensinköpare.

Kina har andra motiv än USA. Här är några:

• Xi Jinping har intresse av att kunna samarbeta med den amerikanska statsledningen på några områden, för att mildra den spänning som finns på andra områden. Oenighet om Kinas expansion i Sydkinesiska sjön, Kinas valutapolitik och handelsrelationerna, kritiken för ökat politiskt förtryck, är några exempel.
• Kina vill visa ledarskap för utvecklingsländerna, och klimatfrågan är en bra fråga att kunna göra det. Kina kan framstå som en stormakt som för de fattigare ländernas talan.
• Kina måste som världens särklassigt ledande utsläppsland visa att man tar sin egen klimatpåverkan på allvar. Kina drabbas också självt av klimatförändringarna. Landet har en lång och bitvis mycket flack kust som påverkas av stigande havsyta, men också stora torra regioner där varmare och torrare klimat kan ha mycket negativ påverkan. Hangzhou, där G20 möttes och avtalet ratificerades, ligger strax söder om Shanghai och är en av de storstäder som ligger längs denna flacka östra kust.

Kina har också stora luftvårdsproblem och måste även av det skälet minska sin kolförbrukning.

Barack Obama har gjort vad han kunnat för att driva klimatpolitik på hemmaplan. Också här har han tvingats runda Kongressen. Han har genomfört en plan för minskad användning av kol för kraftproduktion, med stöd av Clean Air Act. Den politiken ifrågasätts av en lång rad delstater som nu driver sitt motstånd mot planerna i domstolarna. Han har också jobbat med effektivisering av bilparken. De amerikanska utsläppen har börjat minska, men det beror framför allt på att naturgas blivit billig genom fracking, och på marknadsmässiga grunder ersatt kol i kraftproduktionen. Många progressiva delstater bedriver också en aktiv klimatpolitik.

Kina har å sin sida lovat att utsläppen av växthusgaser ska plana ut senast omkring 2030, och utsläppskurvan har redan börjat vika av jämfört att tidigare har stigit mycket snabbt. Kinas viktigaste åtgärd är att införa ett eget heltäckande nationellt system för handel med utsläppsrätter. Det ska gå igång nästa år enligt planerna, och förberedelserna pågår för fullt. Redan idag finns sju regionala handelssystem med priser som ligger högre än de som gäller i EU-ETS. Den fortgående utvecklingen av det kinesiska systemet kan man läsa om på Carbon Pulse, en webbsida som gör fortlöpande uppdateringar om handel med utsläppsrätter och koldioxidskatter globalt.

/Kjell

PS. Jag skriver omväxlande ”skriva på” och ”ratificera”. Det är slarvigt. Förhandlarna från alla 194 länderna (plus EU) ”kom överens” redan i Paris. Sedan gjorde man ett första undertecknande (”skrev på”) vid en ceremoni på FN i New York 22 april. Det som nu sker är att länderna ”ratificerar”, vilket innebär att man deponerar ett särskilt dokument hos FN, efter att avtalet formellt godkänts av respektive parlament eller statsledning.