Tillbaka

Absurd lista över de miljömäktigaste

Tidningen Miljöaktuellt har presenterat sin lista över Sveriges miljömäktigaste 2014. Det är en absurd lista, som inte speglar vilka som har mest makt och inflytande över den svenska miljöpolitikens utveckling, utan som snarare speglar vilka som är tidningen Miljöaktuellts och juryns kompisar och vänner.

Det mest förbluffande med listan är att varken miljöministern eller energiministern finns med bland de 100 namnen. Däremot finns miljöpartiets båda språkrör och båda EU-parlamentariker, samt två tidigare MP-språkrör med på listan. Bland andra rikspolitiker finns enbart vänsterledaren Jonas Sjöstedt med på listan, plus finansmarknadsminister Peter Norman – oklart med vilken miljökvalifikation.

Vilken reell makt har ett miljöpartistiskt språkrör över miljöpolitiken jämfört med en miljöminister? Ministern tillsätter utredningar, lägger ut uppdrag på myndigheterna, förhandlar i ministerrådet i EU, beslutar om överklaganden, lägger propositioner i riksdagen mm.

Alla de förslag som regeringen lägger antas av riksdagen. Finns det något enda exempel på att regeringen inte fått igenom sina förslag på miljöområdet? Den rödgröna gruppen förlorar alltid. Miljöpartistiska riksdagsledamöter kan lägga hur många förslag som helst – men de får inte igenom någonting. Detta är oppositionens roll, inte minst när vi har en koalitionsregering som enas om sina förslag och inte möter en samlad opposition i riksdagen.

Vad är makt? Vad är det att vara miljömäktig? Är det att skriva debattartiklar och springa på seminarier? Eller gå på party i Almedalen? Att blogga – är det makt? Ger det mer makt att vara pressekreterare på Greenpeace än att vara miljöminister i Sverige?

För mig handlar makt om att kunna agera för att förändra. Jag hävdar att de som utövar mest miljömakt i Sverige är de politiker som sitter vid rodret och kan styra i departementen. Det är också de generaldirektörer som har beslutandemakt i olika ärenden, exempelvis Mikael Odenberg på Svenska Kraftnät som just punkterat alla kärnkraftvänners hopp om att bygga nya reaktorer. Det är vid sidan av regeringen de EU-parlamentariker som har direkt inflytande över nya direktiv från EU (t ex Isabella Lövin), och alla de statliga tjänstemän som åker till Bryssel och förhandlar och förbereder beslut. Det är också de statliga utredare som med kloka förslag kan påverka politikerna. Det är därför mycket klokt att ha Thomas B Johansson på listan i år; hans FFF-utredning kan få stor betydelse. Men han hade inte kunnat göra denna internationellt unika utredning utan ett skarpt direktiv från regeringen – utformat efter hårda förhandlingar av berörda ministrar, främst förstås Anna-Karin Hatt.

Men också de företagsledare och företagsägare som med sina beslut om investeringar och affärsstrategier kan ändra utvecklingen i sina företag och i sina branscher har stor reell miljömakt. Mot den här bakgrunden är det riktigt att Antonia Ax:son Johnson står högt på listan. Hon har makt genom sina affärsbeslut och hon har tagit positiv ställning i många miljöfrågor.

Men varför finns inte Petter Holland på listan? Den relativt nye vd:n på Sveriges största drivmedelsföretag Preem som entydigt tagit ställning för gröna drivmedel och genomför investeringar som fungerar som en miljökatalysator på den svenska drivmedelsmarknaden. Varför finns inte Fortums Anders Egelrud med, från det Fortum som just nu bygger världens största biokraftvärmeverk mitt i Storstockholm – en miljöinvestering på 4,4 miljarder.

Och varför finns det inte en enda representant för de branschorganisationer som just nu driver fram de förnybara energikällorna till en nivå som är unik i EU? Var finns Annika Helker-Lundström i Svensk Vindenergi, en flitig debattör och lobbyist? Var finns Ulrika Jardfelt i Svensk Fjärrvärme, och var finns vår egen Gustav Melin i Svebio? De har makt, given av alla sina medlemsföretag.

Min egen lista över Sveriges miljömäktigaste skulle självklart toppas av miljöminister Lena Ek, en politiker som har erkänt stort inflytande i EU-kretsen och som gjort stora insatser i de globala klimatförhandlingarna. På andra plats skulle jag sätta energiminister Anna-Karin Hatt. De har båda åstadkommit en hel, ofta efter hård dragkamp med finansdepartementet och, som det verkar, en måttligt miljöintresserad statsminister. Sverige har åtta år före utsatt tid nått förnybartmålet i EU, både generellt och i transportsektorn. Klimatgasutsläppen har de senaste åren minskat kraftigt.

Jag skulle faktiskt också sätta upp finansminister Anders Borg högt på listan. Just nu pågår en omfattande omställning i den svenska industrin, bort från olja och till förnybara energibärare som flis, pellets, bioolja och fjärrvärme. Den omställningen, som kommer att reducera klimatgasutsläppen med stora volymer, sker därför att regeringen beslutat höja koldioxidskatten för näringslivet utanför den sektor som har utsläppsrätter. Livsmedelsindustrin, verkstadsindustrin, möbelindustrin, byggindustrin, textilindustrin, växthusen, jord- och skogsbruket, är några av de sektorer som alliansregeringen belägger med kraftigt höjd koldioxidskatt. Och propositionen, som antogs för flera år sedan så att företagen haft tid att planera, skrevs under av Anders Borg. Det är ett bra exempel på verklig miljömakt. Att Anders Borg också tvingat fram sämre villkor för biodrivmedel är en plump i protokollet, men det visar också på verklig miljömakt, som kan användas både rätt och fel.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer